Dyr hjärna.

Ibland blir jag så trött på min hjärna som ställer till det även om jag vet att hjärnan gör så gott den kan.


Som när jag för ett tag sedan beställde två nya ekologiska påslakan. Vi fick dem i förra veckan och jag slängde in dem i tvättmaskinen direkt eftersom de stinker kemikalier.

När maken tar ut dem så frågar han: beställde du inte påslakan?

Då har jag tydligen lyckats beställa två vanliga lakan till nittiosäng. Enda gången vi använder sådana är i husvagnen 😔

Alltså hur svårt kan det vara att beställa rätt och varför kollade jag inte så att det var påslakan innan jag slängde in dem i maskinen?

Nu kan jag antingen sy ihop dem så att det blir ett dubbellakan (eftersom vi har en stooor bäddmadrass), behålla dem som de är och använda dem i husvagnen några dagar om året eller kanske använda dem som dukar som jag ju använder typ en eller två gånger om året 😜

Det lutar nog till att jag syr ihop dem. I vanliga fall brukar vi ha sådana där lakan med resar runt kanten eftersom maken brukar brottas med sängkläderna på natten men han kanske kan låta bli någon vecka emellanåt 😂

Men fortfarande behöver vi nya påslakan. De vi har har börjat ge upp alla på en gång men det är nog säkrast att jag överlåter den shoppingen till maken 😉

Annars kan jag berätta att det har kostat migrän i flera dagar, den hänger fortfarande i, att ge sig ut på egna äventyr och köpa skor. Det är tur att jag inte gillar att gå i affärer 😉

Svettig shopping

Igår åkte jag ut till en sportbutik (XXL) för att köpa nya höstskor. Jag ville ha några med bra sula så man inte halkar i det fuktiga vädret och så skulle de stå emot vatten. Hikingskor lärde jag mig att de hette igår när jag läste på skyltarna. Jag har haft ett par jättesköna och bra skor i något gore tex material men sulan har nog gjort sitt. De låter som klackskor och jag halkar på minsta lilla fuktiga rot :-P Jag kom fram till att jag troligtvis köpte dem innan jag blev sjuk och det är ju ett tag sedan.
 
När jag kom till butiken var det rätt folktomt. Tre killar verkade jobba bland skorna, eller de stod alla och pratade med samma kund. Jag gick runt en stund och letade efter några lämpliga skor att prova men hade lite svårt att hitta skor i min storlek. Kvinnor med storlek 36 ska tydligen inte ha den typen av skor och framför allt inte ha olika alternativ att prova.
 
Efter att ha hittat ett gäng tomma skokartonger som uppenbarligen innehållit skor i storlek 36 försökte jag få kontakt med killarna som fortfarnade stod och pratade men jag har nog aldrig känt mig så osynlig. Hade jag inte behövt skorna så hade jag gått rätt ut ur butiken men jag fortsatte leta på egen hand och i min jakt så lyckades jag välta en hel stapel med skokartonger. Tror ni att killarna ens så mycket som tittade åt mitt håll? 
 
Nej men medan jag höll på att sälla kartonger till rätta igen kom det in flera medelålders män och då delade de pratglada gillarna upp sig och erbjöd sina tjänster direkt till männen. Nu hade jag lust att välta stapeln med flit.
 
Till slut hittar jag ett par skor som till och med satt skönt på foten men jag hittade inget pris någonstans. Så jag letade upp en av killarna och sade med hög stämma: Ursäkta att jag avbryter men jag skulle vilja veta vad den här kostar?
 
Han svarade: elva nittio nio och vände sig om mot mannen som uppenbarligen måste vara en mycket intressantare kund än jag. 
 
Fast skorna var betydligt dyrare än jag tänkt mig så köpte jag dem. Jag tog faktisk en sväng förbi barnavdelningen innan jag gick till kassan men barnen ska tydligen inte ha någon dämpning i sulan eller uppbyggnad vid hålfoten och då kostade deras skor ändå mellan 5 och 700 kr.
 
Egentligen hade jag tänkt att gå över till Rusta för att se om de hade någon hårfärg till mig men jag insåg att om svetten rinner innan man kommit ut ur skobutiken så är energin förbrukad så jag var duktig tant och körde raka vägen hem. Ser ni det finns hopp för mig :-D
 
Idag har jag feber, hals i onten, migrän och nackspärr men jag har i alla fall ett par nya skor ;-)

Hur orkar man hata så mycket?

I stort sett varje dag möts jag av hatfulla kommentarer. Är det inte i min egen blogg så är det på andra sidor man läser.


Själv har jag slutar publicera dumma kommentarer vilket verkar trigga någon/några ännu mer.

Det är egentligen rätt löjliga kommentarer jag får som att jag förlorat min rätt att blogga om ME när jag är mycket bättre och att jag tror att min hund är en docka när jag klär på henne osv.

Fast de uttrycker sig kanske inte riktigt så milt. När det gäller bloggandet så kan jag tycka att det är bra att folk får reda på att ME finns i många olika grader och varianter och att man faktiskt kan bli bättre. 

När det gäller Bella vet jag knappt vad jag ska skriva. Är det bättre att hon fryser ute än att jag tar på regnoverall eller någon tröja?

Hatet smyger sig in allt mer på nätet tycker jag. Läser man kommentarer på olika tidningsartiklar blir man mörkrädd. 

Alla kan inte tycka likadant hela tiden. Jag gillar inte allt jag läser men jag scrollar vidare utan att lämna något elakt avtryck.

Jag förstår inte att folk orkar hetsa upp sig och hata så mycket. Och sedan dessutom anse att de har rätt att kränka folk för att ge utlopp för sin frustration .

Jag personligen tycker det är mycket trevligare att skriva snälla saker och nej, jag kommer inte att börja publicera korkade kommentarer igen. 

Låt kärleken vinna och gräv ner stridsyxan. Det finns redan tillräckligt med hat i världen.

Besökstoppen