fullt upp

I måndags var vi och hämtade hem vår nya lilla familjemedlem, Stella :-)

Till en början tyckte hon att Bella var läskig, kanske inte så konstigt då hon aldrig träffat en helt vit hund för vuxna tikar är hon van vid då uppfödaren har nio stycken hemma.

Igår tror jag minsann att Stella insåg att Bella var en kul lekkompis. Bella har varit så snäll och försiktig med Stella och hållt avstånd när Stella blivit rädd för henne.

Idag försöker Stella pussa Bella mest hela tiden, när hon inte snor Bellas godis, men Bella uppskattar inte riktigt alla dessa pussar så hon flyr upp på sängar och soffa där Stella inte kommer åt :-D

Stella är annars ett litet energiknippe som glatt öppnar grindar gjorda av kompostgaller och kissar precis överallt.

Hon fryser dock så fort vi går ut i trädgården för att kissa så vi verkar ha fått en frusen liten vovve till.

I morse bar jag ut Stella för att få till morgonkissen ute men medan jag släppte ut Bella smet hon in och kissade i hallen. Vem vill kissa ute när man kan kissa inne liksom 😂

Just nu blir det inte mycket mer gjort än att passa busvalp och ge Bella lite extra kärlek och uppmärksamhet. Och gå runt med golvmoppen då 😜






Ett stort steg.

Igår kom vi (hela familjen) hem från en veckas skidsemester. En vecka som brukar vara mycket blandade känslor för mig. Glädje över att vara tillsammans med familjen och sorg över att jag inte längre kan vara med och åka skidor.

Men redan i höstas hade jag bestämt att i år skulle jag minsann testa ett åk i Åke-backen, en grön backe bara ett stenkast från stugan.

Sagt och gjort, min skidutrustning fick följa med och på tisdagen när jag hämtat mig någorlunda från bilresan så bar det av.

Familjen råddade med hundar, mina skidor och mig för att jag skulle ha så mycket energi kvar som möjligt när jag kom till backen. Tack älskade familj, ni betyder så mycket för mig 😍

Det kändes lite nervöst men ändå väldigt bekant att få på sig skidorna igen och jag hade full tillit till att kroppen skulle komma ihåg hur man gjorde.

Det var en sådan enorm frihetskänsla att glida ner för backen och ett stort bevis för att jag blivit mycket starkare. När jag åkte sista gången för minst sex år sedan fick jag ju ge upp för att musklerna inte orkade styra skidorna men nu har de vaknat till liv igen.

Det är inte lätt att få maken rörd till tårar men jag lyckades 😁 Att se hans glädje för min skull fick mina tårar att bubbla upp annars var jag nog mest som ett barn på Liseberg.

Jag vågade mig på tre åk i den lätta barnbacken innan jag åkte in till stugan igen beredd på att Träningsvärken skulle komma smygande men den uteblev 😮

Nästa år ska jag utmana mig själv att åka till en blå backe vilket är snäppet brantare än den gröna som ju är den snällaste backen av alla.

Jag kommer att leva på den här framgången länge och hoppas och önskar att alla som är kroniskt sjuka någon dag ska få göra något ni drömt om länge.

Btw så är det fegt att skicka anonyma kommentaren till bloggen om inlägg jag gjort bara på min facebooksida. Vill du mig något kan du väl i alla fall ha kulor nog att skriva till mig på messenger istället för att gömma dig bakom någon anonym kommentar 😠

om ME på nyhetsmorgon

Jag såg nyss ett inslag på Tv4s nyhetsmorgon om ME, ett väldigt bra och informativt inslag. Det kom faktiskt en tår eller två.

De nämnde filmen Unrest som finns med svensk text på Netflix. Jag måste försöka få sett den.

Sedan hade de professor Jonas Berg-någonting på plats och han berättade att det går framåt med forskningen och man har sett avvikelser i något med molekylerna på ME-sjuka, man har också sett en låggradig inflammation i hjärnan, sett något autoimmunt inslag och någon avvikelse i metabolismen så visst är det en riktig sjukdom. Om någon nu tvivlade.

RMEs ordförande var där och berättade om sin sjuka fru och deras vardag och Jenny ställde väldigt bra och relevanta frågor.

De pratade om att kunskapsläget framförallt är dåligt i primärvården. Ja ett väldigt bra inslag helt enkelt.

Jag överrumplades lite av mina känslor när jag såg programmet. Jag kände självklart en stor tacksamhet över att jag haft turen att bli så mycket bättre men kände samtidigt en stor sorg för alla de som kämpar för sin överlevnad varje dag.

Jag påmindes om de känslor jag själv hade när jag var som sjukast. Hur uppgiven jag kände mig när det kändes som någon slet sönder min kropp inifrån och ingen läkare ville hjälpa till med smärtlindring.

Hur utmattande det var att fixa något så enkelt som en lätt lunch till mig själv när hela jag vibrerade av mjölksyra.

Hur hela jag fylldes med sorg när det kändes som hjärnan skulle explodera när jag försökte umgås med min familj.

Även om inte jag behöver känna så längre så finns det tiotusentals, bara i Sverige, som slits mellan hopp och förtvivlan mellan kämparglöd och uppgivenhet. Varje dag ❤

Besökstoppen