Du får aldrig ge mig en spruta

Idag var det dags för mig att ta sprutan. Maken satt mittemot och såg när jag med darriga och fippliga händer började pilla med nålar och ampuller. Han frågade snällt om jag ville ha hjälp men jag är stor flicka och kan själv 😂

Jag stack mig faktiskt bara en gång i fingret den här gången och jag böjde inte ens nålen så får nog säga att det gick ovanligt bra.

Maken som iakttar mitt projekt säger att jag minsann aldrig kommer att få ge honom någon spruta. Men tänk om du blir allvarligt sjuk och måste få hjälp då? Han svarar att jag ändå bara kommer att få ge honom spruta om han är medvetslös och i så fall bara med en sådan där autoinjektor eller vad de nu heter 😂

Lite senare skulle jag hjälpa maken att hitta stektermometern. Ni vet det där uttrycket om att inget är försvunnet förrän mamma inte hittar det? Det stämmer rätt bra på makar också 😂

I alla fall så lyckades jag febbla ut en påse med tårtljus på golvet i min jakt på termometern och när jag står där som en fällkniv och plockar upp så får jag en sådan där aha-upplevelse. Nu vet jag varför jag konstant har träningsvärk i rumpan och baksidan lår. Det är ju för att jag tillbringar stor del av dagarna med att plocka eller torka upp grejer jag febblat ut 😜

Och tänka sig jag har hunnit med att sy ett litet träningsredskap till Stella idag också. Någon som vet vad det är? 😄


Besökstoppen