Hur sjuk måste man vara?

Nästan dagligen läser jag på facebook om personer som får avslag på sina ansökningar om sjukpeng och sjukersättning av helt horribla anledningar.


Om du kan ringa till FK och fråga efter din ersättning är du tydligen arbetsför.

Om du kan skjutsa ditt barn någon kilometer till skolan är du också arbetsför.

Om du kan uträtta ärenden som att hämta ut dina egna mediciner är du arbetsför.

Om du kan fixa din egen mat är du arbetsför. Jag kan fortsätta räkna upp anledningar i all oändlighet.

Men kan det verkligen vara meningen att man måste vara helt beroende av andra för att räknas som tillräckligt sjuk för att få sjukpeng?

Visst x kanske kan ringa till FK men vem vet hur länge x sedan ligger däckad på grund av ansträngningen.

Ibland har man faktiskt inget val, man måste göra saker man egentligen inte orkar.

Jag och säkert många andra sjuka trodde att det skulle bli bättre när stupstocken i sjukförsäkringen togs bort men istället har man infört någon slags nolltolerans mot att ens få försöka klara sig själv.

Jag lider med alla er som slagits och slåss för att få någon ersättning där ni hela tiden måste bevisa att ni är så sjuka som ni är.

Något är väldigt fel när läkarnas intyg inte längre räknas som trovärdiga, när det inte spelar någon roll att arbetsförmågeutredningar visar att arbetsförmågan är noll när handläggare utan att ens ha träffat vederbörande ger avslag på avslag.

Bråkiga händer

Betyder att det ganska ofta hamnar saker på golvet när jag är i farten.


Det mesta är ju ofarligt för Bella att få i sig men vi vill ju ändå inte att hon kastar sig över allt. Hon är kastrerad vilket betyder att det inte är något fel på aptiten och det mesta kan slukas innan man hinner blinka så vi har tränat väldigt mycket på att hon måste vänta på ett varågod.

Är hon duktig och söker ögonkontakt kan hon få något annat gott eller kanske det som matte har tappat. Det funkar för det mesta.

Idag så lyckades jag feppla ut en hel påse med hundgodis på golvet och Bella gick fram, vädrade lite och tittade sedan på mig för att få ett varsågod.

Åh så glad jag blir att träningen har gett utdelning. Bella fick så klart några bitar som belöning medan resten åkte ner i påsen igen. Det tog visserligen tre försök innan jag lyckades få de vilda godisbitarna att stanna kvar men då blev det ju bara ännu mer träning för Bella ;-)


Ute med husvagnen.

Under midsommarhelgen var vi ute med husvagnen och hade en riktigt lugn och mysig midsommar.


Till en början var vädret riktigt fint men regn och blåst nådde oss också på självaste midsommarafton.

Jag upplever att jag har blivit mycket känsligare för lågtryck på senare tid. Huvudet dunkar, kroppen sväller upp och lederna åldras 40 år på ett ögonblick men om det är priset jag får betala för att må bättre alla andra dagar så är det okej.

Maken var nog både chockad och imponerad av att jag orkade vara mer delaktig när vi ställde upp husvagnen.

Det är stödben som ska vevas ner, lång elsladd ska pluggas in, förtält ska upp, kompostgaller ska hägna in tomten så Bella inte strosar iväg, stolar och bord ska fram och avloppstank ska in under vagnen och säkert ännu mer som jag inte kommer på nu.

Maken gör fortfarande mest och så kanske det alltid kommer att vara men det blev nog extra tydligt nu när vi gjorde något som var nästan ett år sedan sist att jag faktiskt blivit både piggare och starkare.

Mina händer är fortfarande rätt värdelösa på att greppa saker och finmotorik men vad gör väl det när jag kan så mycket annat. Fast jag skulle ljuga om jag sade att jag aldrig blir frustrerad när jag tappar saker och bär mig åt ;-)

Igår så lämnade vi en solig och blåsig camping och kom hem till hemska åskskurar. Det var ju inte precis jättekul att bära in allt från husvagnen i iskallt ösregn men vad gör man?

På kvällen var jag helt slut och somnade till och med i soffan, maken väckte mig så jag kunde gå in och lägga mig i sängen och där stensov jag i tio timmar till.

Vad hände? Jag brukar ju vara precis tvärtom när jag överansträngt mig och inte kunna sova alls. 


Besökstoppen