Service, någon?

I lördags när maken och jag jobbat med att tapetsera hela dagen bestämde vi oss för att åka ner till McDonalds. Jag var hungrig och trött och kände att jag struntar i om de inte har koll på om det är vetestärkelse i sitt glutenfria bröd. Börjar jag blöda från tarmen vet jag ju varför :-o

När vi kommer in på McDonalds finns det massor av skärmar där man själv ska knappa in sin beställning och göra sin betalning. Så fiffigt, OM man kunnat välja glutenfritt.

Eftersom alla ska göra sina beställningar själva står det bara en person i kassan. En lördagkväll när Donken är full av ungdomar?

Eftersom vi inte hade lust att vänta hela kvällen så åkte vi till en annan Donken. Finns inte så väldans många hamburgerkedjor att välja på i närheten.

Även här hade de massa skärmar och bara en person i kassan men bara två småbarnsmammor framför oss.

Jättekul då att ena ungen sitter på golvet och tjurar och vägrar svara sin mamma som ändå gör en beställning. När hennes kompis gjort sin beställning klart kommer första mamman tillbaka och makulerar och gör om sin beställning igen, fortfarande med en tjutande unge på golvet. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte säga till mamman att ungen kanske inte borde få någon Happy meal om hon inte kan uppföra sig 😛

När vi äntligen får göra vår beställning frågar jag om man inte kan beställa glutenfritt via skärmarna men det hade killen i kassan ingen aning om.

Och självklart hade ju en hel hög hunnit göra egna beställningar medan vi väntade på vår tur så vi fick vänta på vår mat. Glöm allt vad snabbmat heter, tror nästan det tog längre tid än när vi var på McDonalds i Italien :-)

När vi äntligen får vår mat är pommesen vissna, bleka och mjuka, det glutenfria brödet allt annat än gott och ketchupen slut.

Vi blev ju i alla fall mätta men mycket mer var det inte. Nu lär det dröja ett tag innan vi besöker den här kedjan igen.

Renovering.

I helgen har maken och jag tapetserat om och lagt nytt golv i vår hall. En L-formad hall med snedtak och inte mindre än åtta dörrar. :-p

Som ni förstår så har maken varit den som klättrat upp och ner för stegar och burit allt tungt och stått för tänkandet.

Det hade sett väldigt dumt ut om jag som blir yr när jag tittar uppåt och inte kan lyfta armarna hade satt fast tapeterna högst upp för de hade nog fått börja mitt på väggen då ;-) Istället kröp jag omkring och satte fast tapeterna den nedre biten.

Maken var duktig på att se när jag behövde fikapauser och det behövdes nog för min hjärna tappade bort sig där ett tag och trodde att jag kunde jobba lika mycket son maken.

Det hände ju att jag behövde klättra några gånger då maken bara har två armar och behövde hjälp att hålla och mina två armar var de enda som fanns att tillgå här hemma men jag lovar att maken försökt leka bläckfisk först innan han bad mig. Och det gjorde ont i mig att se hur stressad han blev när jag skulle hjälpa honom att hålla en stor och tung typ taklist som sitter mitt där snedtaken möts.

Men jag säger ju att allt går bra och det blir liksom upp till maken att se om jag verkligen orkar (inget jag är stolt över) som en gång när jag klev upp på pallen och mina ben kom i självsvängning. Då sa maken. Nu klättrar du inte mer!!!

Trots att jag var helt slut igår med den värsta Träningsvärken jag någonsin haft och med superduperont i halsen så har jag faktiskt orkat mer än jag någonsin trodde i helgen. Det här hade verkligen inte varit möjligt för lite drygt ett år sedan.

Så även om jag tycker att hösten/vintern är hundra gånger jobbigare än sommaren för kroppen så känns det ända som det går sakta åt rätt håll.

Så även om jag ser ut som en hundraåring som gjort i byxan när jag går idag så är jag nöjd med vårt arbete och framför allt att kroppen lät mig vara delaktig. Visserligen på kroppen villkor men ändå.

Ny ansökan.

Jag har haft ett sjukilos bolltäcke som hjälpmedel ett par år men har på senare tid känt att det blivit lite för tungt mot den ständigt värkande kroppen.

Så när arbetsterapeuter var här på det årliga besöket för några veckor sedan frågade jag om jag kunde få byta till ett lättare. Det skulle inte vara några problem så hon tog med sig det som jag hade när hon åkte härifrån.

I fredags så ringde hon och sade att om jag vill ha ett lättare bolltäcke eller ha tillbaka mitt gamla så måste jag göra en ny ansökan med sömndagbok i flera veckor och motivering till varför ett nytt täcke skulle hjälpa.

Jag kände bara hur luften gick ur mig. Jag orkar inte vända ut och in på mig själv och typ krypa på mina bara ben för att få ett täcke igen.

Besökstoppen