Kan man få en bättre uppladdning?

Har värsta hjärtklappningen någonsin, känns som om hjärtat ska hoppa ut ur kroppen på mig, är så yr att jag fick hålla mig i väggen för att ta mig ned till soffan, jag ser suddigt,  har spasmer och ryckningar i musklerna och väntar sedan många timmar tillbaka på att John Blund ska titta in. Kan man få en bättre uppladdning än så här inför dotterns kalas i morgon eller idag är det ju faktiskt?
 
Så går det när man går till tandhygienisten två dagar i rad och dessutom är social med kollegorna några timmar. Det är tur att det finns smink, för till kalaset ska jag sminka på mig det friska ansiktet och njuta av att fira dottern som blir vuxen.

Jag saknar mina kollegor

Igår kväll var det grillkväll för anställda med familjer på min arbetsplats. Jag och maken åkte dit för att umgås med mina kollegor som jag inte träffat sedan jag blev helt sjukskriven tidigt i våras. Det var med blandade känslor jag åkte till jobbet, jag visste ju inte riktigt hur det skulle kännas att kliva in på kontoret igen men måste säga att det kändes väldigt bra.Det var mysigt att träffa och krama kollegorna igen.
 
Men usch var jag saknar dem och mitt arbete, jag saknar framförallt den sociala biten men även känslan av att man är en del av något, att man gör något vitkigt. Det är förvånandsvärt lätt att tappa självkänslan när man går hemma hela dagarna och inte kan göra något vettigt. 
 
Det är lätt att känna sig obehövd, känna sig som en belastning, känna sig udda, känna sig utanför. Är man i min ålder ska man ju ha en karriär, man ska träna och hålla sin kropp atletiskt, man ska ha middagsbjudningar och  man ska baka sitt egna surbröd.
 
Vad gör jag hela dagarna? Känns inte så spännande att säga att mina dagar går åt till att överleva. För det är ju egentligen det jag gör. Jag planerar för att orka äta, duscha, klä på mig allt det som friska människor gör utan att tänka. Som jag gjorde utan att tänka för bara några år sedan.
 
Ibland måste man våga ta klivet ut på osäker mark och göra saker som man egentligen inte orkar, som leder till en krasch, som att jag igår var med på grillkvällen, Jag kommer att bära med mig de glada minerna när kollegorna såg mig, deras kramar och den härliga atmosfären länge.  Man behöver sådana här upplevelser att plocka fram ut minnes- och känslobanken när de tunga dagarna kommer. För tunga dagar kommer då man tycker att livet är hårt och orättvist men inte idag. Idag mår jag bra, spelar ingen roll att kroppen värker mer än vanligt, jag mår ändå bra.
 
 
 
 

Det årliga besöket hos tandhygienisten

Idag var det dags för det årliga besöket hos tandhygienisten för storstädning av lilla truten. Jag bestämde mig för att ta moppen dit då det är mindre energikrävande att köra moppe än bil. Att köra bil kräver mer än man tror, man ska ratta runt den tunga ratten allrahelst när man ska parkera eller lämna parkering, flytta runt fötter på pedalerna, växla och vrida runt på huvudet.
 
Moppen är mycket enklare men inte heller helt smärtfri. I kurvorna kan man luta sig, ingen trög ratt att bråka med, fötterna är still på fotplattan och behöver bara flyttas när man stannar men tyvärr har ju moppen inget rygg- och nackstöd och armarna blir snabbt fyllda av mjölksyra av att hålla i styret. Tur det bara tar femton minuter till tandläkaren.
 
När jag kom fram till huset där tandhygienisten håller till gick jag fram till hissen och tittade mig omkring. Är det okej att jag tar hissen? Finns det någon annan som behöver den bättre? Är det någon som tror att jag är lat när jag inte tar trappan en våning? Nu får jag ge mig, jag har väl lika stor rätt som alla andra att ta hissen och vad gör det om folk tror att jag är lat? Jag ska ju inte umgås med dem ändå.
 
Idag fick jag en ny tandhygienist, en helt underbar tjej. Varje besök börjar med att man går igenom sin hälsa, tycker det borde stå att jag har ME i journalen vid det här laget. Jag fick väldigt förenklat förklara vad ME innebär och hon undrade genast vad hon behövde tänka på för att underlätta för mig. Jag hade stor lust att ge henne en bamsekram. 
 
Hon var otroligt varsam på handen, arbetade lugnt och metodiskt och frågade ofta om det gick bra. Jag fick ta pauser och vila mina ömmande käkare. Eftersom hon tog det så lugnt så hann vi inte färdigt idag så jag måste tillbaka redan i morgon för att avlsuta storstädningen. Inte bästa tajmingen med kalas på lördag men hon hade inga tider på flera månader och då hade jag fått gå till någon annan och det vill jag inte.
 
Nu sitter jag här och njuter av att ha fått möjlighet att träffa en så förstående tandhygienist samtidigt som jag känner mig lite nostalgisk eftersom hon lade på bananlack på tänderna innan jag gick hem. Det tror jag inte jag fått sedan jag gick i skolan.
Besökstoppen