Är ju en himla tur att huvudet sitter fast :-P

I gårkväll var jag rätt trött så där trött så att om någon säger Bu så bryter man ihop som ett litet barn som inte får sitt lördagsgodis. Att då gå in i tvättstugan och se att den ena tvättkorgen fullkomligt står och kräks ut kläder när man vet att större delen av familjen faktiskt varit där inne under eftermiddagen/kvällen är inte bra för den mentala hälsan.
 
Jag suckar och sorterar en tvätt och muttrar för mig själv att om man nu måste balansera sin smutstvätt högst upp på högen av kläder borde man kanske inse att det är dags att sortera en tvätt. Hur svårt kan det vara? Hade det varit en kväll där jag varit lite piggare hade jag nog rutit ifrån och sagt att det är helt okej att starta en tvätt istället för att bygga så höga tvättberg som möjligt men när jag är sådär trött så orkar jag inte. Är lättare att göra själv.
 
Maken säger att jag ska säga till honom istället för att göra själv men jag känner mig som en tjatig papegoja. Och ibland orkar jag helt enkelt inte. Det mesta flyter på bra hemma och alla hjälper till men vissa saker är det som om ingen annan än jag ser. 
 
Jag gick i alla fall och lade mig efter att sorterat tvätten och tittade på teve. Efter ett par timmar så känner jag att jag nog kan somna så jag går upp och tar en sista kiss. Annars vaknar jag om en halvtimme och måste gå upp på toa så lika bra att ta det med en gång.
 
Lägger mig i sängen igen och är klarvaken. Men hallå, vad hände? Jag fortsätter att titta på teve i väntan på att John Blund ska komma tillbaka. Efter ytterligare någon timme så känns ögonlocken tunga och jag stänger av teven och sätter på mig sovmasken.
 
Klarvaken. Men vad tusan, hur svårt ska det vara att få sova? Ett tag funderar jag på att gå upp och lägga mig i soffan men bestämmer mig för att ligga kvar. Jag ska sova, punkt slut. Jag har ingen aning om hur länge jag ligger vaken men det känns som evigheter. Jag somnar till slut för att vakna i ottan igen.
 
Jag ger upp och stiger upp ur sängen och går ut i köket. Det är något som inte stämmer. Det är ovanligt tomt på köksbänken. Funderar och funderar men så kommer jag på vad det är som fattas. Mina mediciner. Jag tog alltså inte mina kvällspiller igår. Inte undra på att det var så svårt att somna. Jag får snart ha påminnelser till allt tror jag. Är ju en himla tur att huvudet sitter fast :-P

En helt vanlig morgon.

Jag har precis avslutat min frukost och går in i tvättstugan för att slänga tidningen i pappersåtervinningen. Nej men titta där hänger ju lite tvätt på tork. Den kan jag ju passa på att ta ner när jag ändå är här och så kan jag ju kanske sortera en tvätt på samma gång.
 
Det är bara några få plagg så det går fort att plocka ner, jag går in till byrån i sovrummet med det som ska läggas där. Nej men där är ju sängen alldeles obäddad och stökig. Bäst jag bäddar den när jag ändå är här. 
 
Jag passar på att ta fram rena kläder som jag ska ta på mig när jag ändå är i sovrummet. Tänker gå till badrummet men måste först passera köket på vägen. Men där står ju min frukostdisk kvar på bordet. Så där kan man inte ha det. Jag lägger undan kläderna och börjar plocka undan och diska. 
 
Fortsätter min tur till badrummet och går förbi tvättstugan. Men varför står dörren öppen och varför är ljuset tänt? Ja visst ja, jag skulle ju sortera en tvätt. Efter att sorterat en tvätt och startat tvättmaskinen går jag till badrummet för att göra mig iordning. Men var i all sin dar är mna kläder?
 
 

Jag skäms nog faktiskt för att vara sjuk

Jag har insett att jag nog faktiskt skäms för att jag är sjuk. Jag har i alla år försökt intala mig att det inte är något att skämmas för, man kan ju inte hjälpa att man blir sjuk men jag har nog inte lyckats få min hjärna att förstå den biten. För varför skulle jag annars ständigt känna mig som en latmask så fort maken gör något jag inte orkar eller varför skulle jag annars skämmas för att gå och lägga mig och vila när familjen är hemma?
 
Det är ju inte så att de gör någonting som jag inte vill missa precis hela min vakna tid. Nej jag vill helt enkelt inte att de ska se den svaga och sjuka Nilla som måste gå och vila. Inte för att de på något vis dömmer mig utan för att jag skäms. Jag har misslyckats med att hålla min kropp frisk trots all träning och all nyttig mat.
 
Jag vill egentligen jobba, träna, sköta hem och trädgård och mycket mycket mer men istället så handlar mitt liv mest om att orka duscha och laga mat. Har jag tur så kan jag kanske få loss lite ogräs om det nu inte sitter så hårt att mina klena armar inte får loss det. Vi kan inte ens köpa vilken gasolgrill vi vill för de flesta kan jag inte ens öppna huven på med två händer.
 
Jag vill vara självständig och stark men istället är jag svag och beroende av min familj. Jag kan inte styra över min kropp och kan inte göra det som jag själv tycker att jag borde kunna göra. För inte ska man ha ont i armen i flera dagar för att man klippte lite gräs med en eltrimmer där släpet stått ?
 
Jag insåg att jag aldrig skulle kunna köra den stora bensindrivna gräsklipparen eller ens starta den själv så jag tyckte att jag anpassade mig efter min klena kropp men tydligen inte tillräckligt.
 
Jag förstår inte varför jag skäms egentligen för ingen i min närhet dömmer mig för min sjukdom. Kanske är det för att jag inte längre fyller samhällets normer för hur en medelålders kvinna ska vara. Kanske är det för att man ständigt behandlas som något katten släpat in när man besöker vården. Kanske är det för att man behandlas som en kriminell när man söker sjukpeng och sjukersättning eftersom man inte klarar av att jobba. Kanske är det för att det känns som om många tror att man har någon typ av lyxhustruliv när man är förtidspensionär. För visst finns det fortfarande mycket fördomar kring folk som har kroniska sjukdomar och inte kan arbeta? 
 
Det här med att skämmas för sin sjukdom är inte unikt vare sig för mig eller för personer med ME, fibromyalgi eller IBS utan jag tror det är vanligare än man tror bland folk som har kroniska sjukdomar, även bland dem som fortfarande kan arbeta.
 
Vi kommer nog inte sluta skämmas förrän folk slutar skuldbelägga de som blir sjuka och slutar vara rädda för det som inte känns "normalt".
Besökstoppen