Hjärtklappning försvinn

Nu har jag haft hjärtklappning av och till i ett par veckor. Det känns som om den bara blir värre och värre. Den sista tiden har det varit svårt att sova på nätterna när det känns som om hjärtat galopperar och bankar för att komma ut ur bröstkorgen.
 
Frustrationen över att kroppen inte kan bete sig som den ska blandas med ren dödsskräck på nätterna. Tänk om det inte är Me´n som orsakar hjärtklappningen, tänk om det faktiskt är något fel på hjärtat och här ligger jag och försöker djupandas för att lugna ner hjärtat.
 
En natt var jag nästan på väg att väcka maken för att åka in till akuten men när jag tänkte på att ligga i någon hemsk korridor med lysrör tända i taket och massa ljud överallt ändrade jag mig. Borde inte kroppen signalera tydligare om jag verkligen måste åka in till akuten?
 
Igår var hjärtklappningen hemsk, jag kunde inte sitta och absolut inte stå upp utan att hjärtat började slå som om jag nyss sprungit ett maraton. Det blev alltså liggläge i stort sett hela dagen och bara att gå på toaletten eller hämta något att äta kändes som en gigantisk utmaning.
 
Jag slängde ut en fråga till mina fina ME-vänner på facebook om hjärtklappningen och fick massa fina tips men framför allt var det en tjej som skrev att man kan få hjärtklappning när blodvolymen är för låg. Det visste jag ju, det berättade ju neurologen för mig. Han sade ju att det var därför jag var så törstig jämt. Tänk att man kan glömma bort något sådant helt och hållet. Skulle behöva skriva en manual till mig själv hur jag ska bete mig när olika symptom uppstår.
 
Nu ska jag vätska upp mig och fylla på med resorb så kanske blodvolymen och hjärtklappningen rättar till sig. Egentligen skulle jag vilja putsa fönster och byta gardiner idag men det får jag nog överlåta till maken i helgen.
 
Tack alla ME-systrar och bröder för att ni stöttar och peppar <3

Trött i hjärnan

Att vara trött i hjärnan är så otroligt jobbigt, jag tycker det är mycket svårare än att hantera den trötta, värkande, skakande och klumpiga kroppen. När kroppen strejkar kan man lägga sig ner och vila och hoppas att det snart släpper, ibland kan det behövas någon värktablett men oftast försöker jag klara mig utan.

Men hur gör man för att vila en hjärna som inte orkar fungera? Skruvar av huvudet och lägger i sängen? Hjärnan behövs ju hela tiden för att resten av kroppen ska fungera och man matas med intryck hela tiden hur man än försöker att stänga ute så mycket som möjligt.

Jag tror att alla förstår att en kropp som varit igång mer än den orkar behöver vila och det syns oftast utanpå att kroppen inte mår helt bra men hur ska man kunna förstå att hjärnan behöver vila? Ingen ser hur jobbigt det är när jag inte kan urskilja ljud, när det känns som om alla ljud anfaller från alla håll. En TV som står på i ett annat rum, en radio långt borta i köket, någon som stänger en dörr, flera som pratar samtidigt, någon som tuggar högljutt, en hund som skäller långt borta, en bil som kör förbi. Allt det som en normalt fungerande hjärna sorterar bort utan att man behöver tänka på det verkar min hjärna suga åt sig som en torr svamp.

Jag kan låta bli att läsa böcker, jag kan låta bli att sitta/ligga vid datorn, men jag kan inte stänga av hjärnan helt så att den får vila. När hjärnan blir för trött så tappar jag humöret, blir nedstämd och känner mig värdelös. Om någon som inte känner mig skulle se mig då skulle de antagligen säga att jag är deprimerad men så fort hjärnan återhämtat sig något så är jag samma glada Nilla igen.

Jag kan hantera en värkande kropp, yrsel, matthet, illamående, domningar, blödande tarmar men jag kan inte hantera en hjärna som strejkar. Det är ju där all min personlighet sitter, det är ju den som styr mina handlingar, det är ju den som gör att jag är med i umgänge och samtal. Visst kan jag bjuda på alla knasigheter jag gör på grund av att hjärnan inte är med men någonstans i humorns bakvatten så gör det ont att inte fungera som man borde.

 

Jag är stolt över dig

Åh mamma, jag är stolt över dig hör jag dottern säga när jag i sista stund hindrar mig från att ställa in frukostmjölken i skafferiet.
 
Hade skafferiet haft likadana hyllor i dörren som kylskåpet så är jag övertygad om att mjölken hamnat fel. 
 
Jag har börjat känna mig som den där bråkstaken i klassen som fick skulden för allt som hände i skolan. Jag får skulden för allt som står på fel plats. Kan hända att det 99 av 100 gånger är jag som är skurken men den hundrade gången är det ändå ingen som tror på mig.
 
När jag säger att jag kommer ihåg saker så ser jag den där blicken som säger: visst lilla gumman, vi säger väl så. Men jag kommer faktiskt ihåg ibland! Oftast inte sådant som jag behöver komma ihåg men ändå.
 
Jag förstår inte varför jag kommer ihåg vilka dagar svärsonen arbetar, eller sonens schema, eller namnet på skådespelare som ingen sett röken av på på decennier eller namnet på anonyma hackare. Varör kan jag inte komma ihåg var sockarna ska ligga, var diskmaskinen står eller att mjölken faktiskt ska stå i kylskåpet?
 
 
Besökstoppen