Dåligt samvete

Jag har varit sjuk i ME i minst 12 år men blev troligtvis sjuk redan i tonåren eller möjligen när jag började jobba på förskola när jag var runt 18 år.

Professor Gottfries tror att jag började utveckla ME i tonåren pga en stafylokock-infektion jag hade när jag gick på mellanstadiet (tror jag 😜)

I efterhand förstår jag ju att det inte var normalt att svimma lite då och då vid ansträngning. Och att det inte var normalt att få influensa varje fredag när jag jobbade på förskolan. Och jag var ofta sjukt trött men allt det här kopplades samman med min astma och mina allergier.

Nog pratat om det. Jag ville bara förklara att jag troligtvis haft ME mycket längre än jag trott men det var inte förrän 2006 jag sökte sjukvård för min utmattning och mina domningar. Nu ljög jag, jag var faktiskt sjukskriven under olika korta perioder när jag var mellan 20 och 24 år (tror jag, igen 😉) men då kopplades mitt mående samman med sjuka hus.

I alla fall det jag egentligen ville säga var att jag får dåligt samvete och skuldkänslor över att jag blivit bättre när det finns så många svårt sjuka som fortsätter att vara sjuka år ut och år in. Det är inte rättvist.

Jag önskar att jag kunde dela med mig av något magiskt pulver till er alla men det enda jag kan dela med mig av är hopp.

Oavsett om jag nu varit sjuk sedan tonåren och i så fall i runt 35 år eller om jag blev sjuk omkring år 2006 och i så fall varit sjuk i 12 år så har jag ju blivit bättre utan att riktigt veta vad som hjälpt då jag ju testat allt mellan himmel och jord. 

Och jag tror inte att fokus bör ligga på någon mirakelmetod, för de finns nog inte. Än i alla fall. Det allra viktigaste att jobba med, tror jag, när man har ME är pacing och kosten. Om dålig mat kan göra oss sjuka är det ganska naturligt att bra mat kan få oss att må bättre. Och att pausa och vila är superviktigt när man har ME. 

Och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte blivit frisk. Det betyder inte att man inget hellre vill eller att man inte försökt. Jag blev bättre först då jag slutat jaga bot och accepterat att mitt liv var som det var.



Grattis i efterskott

Den 7 mars i år fyllde min blogg fem år och jag glömde att gratulera på födelsedagen så det får bli ett litet grattis i efterskott 😊
Bloggen har fått ta emot mina tankar, känslor och frustration under de jobbigaste åren med ME. Åren då jag tvingades sluta mitt jobb, nödgades att sitta i rullstol om jag skulle ta mig längre än till brevlådan, åren då jag kände mig som en enorm belastning för mina nära och kära.

Bloggen har gett mig nya vänner, även om vi aldrig träffats i verkliga livet, den har gett mig en plats att ventilera och få tröst av er underbara läsare. Allt känns så mycket lättare när man vet att man inte är ensam. 

Nu för tiden mår jag mycket bättre även om jag är långt ifrån frisk. När man mår bättre är det självklart lättare att vara positiv men jag tror också att mina kurser i personlig och medial utveckling och healing har hjälpt mig att hitta vägar att hantera när modet sjunker och jag känner mig som en trasig sopa.

För de känslorna kommer fortfarande ibland. Allt som oftast när jag gjort för mycket och är sådär bryta-ihop-trött. Nu vet jag att det går över och jag vet att jag inte är värdelös fast min kropp inte fungerar som jag önskar. 

När man står i köket och städar upp utspillda grejer för sjuttioelfte gången samma dag för att händerna bråkar eller man ger hundarna fel mat för att hjärnan inte kan koncentrera sig är det inte alltid så lätt att tänka att det kunde varit värre men jag försöker 😉

Varje dag försöker jag göra det bästa utefter mina förutsättningar och jag försöker hålla humöret uppe men ibland tillåter jag mig att få känna att jag är så trött på mig själv och min icke samarbetsvilliga kropp och hjärna, men bara en liten stund. Sedan får jag allt tänka att jag har det bra som blivit såpass mycket bättre att jag kan få vara med i livet om än på lite andra vilkor än friska.

Och jag är faktiskt inte säker på att jag skulle vilja tillbaka till den snabbt springande tjejen med hundra bollar i luften som ville vara perfekt på alla vis. Jag är mycket klokare nu och eftersom inte orken finns för några bollar i luften så lever jag väldigt mycket här och nu, vilket många fler borde göra.

Så tack bloggen för din hjälp och tack alla ni som läser och delar med er av er visdom. 😍



Lite lustigt

Natten mellan fredag och lördag sov jag förvånansvärt bra, för att vara mig som tycker att det är fantastiskt om jag får sovit fem timmar och detta trots att jag röjt runt i vårt skräp-hundrum.

Nu tog jag ju många pauser och var noga med att aldrig hålla på så intensivt att jag fick hög puls. Jag var nog mest som en sengångare som flyttade lite grejer, funderade, flyttade lite till, tog paus ute på altanen vilket hundarna med sitt eviga krafsande på altandörren hjälpte till med. Däremot fick ju muskler som inte fått/kunnat jobba på länge slita och det resulterade i en hemsk träningsvärk 😜

Dagen efter var en väldigt lugn dag för mig men jag åkte på en föreläsning med Per Jensen om den missförstådda hunden. En föreläsning jag köpt biljett till för länge sedan. Jag satt alltså på en förvisso väldigt obekväm stol och bara lyssnade i ett par timmar. Och sedan på natten efter sov jag knappt en blund. 

Nu blev det säkert för mycket med fysisk aktivitet på fredag och mental aktivitet på lördagen men det känns ändå som att kroppen sakta blir lite starkare medan hjärnan fortfarande är väldigt lätt uttröttad.

Nu hjälper det säkert att jag börjar lära mig hur jag ska ta pauser och hur jag ska underlätta saker fysiskt medan det är betydligt jobbigare att vila hjärnan. Intryck som ljud, dofter och bilder bombas man ju med hur mycket man än försöker lägga hjärnan på hyllan och vila 😉

Jag måste helt klart bli bättre på att lägga undan mobilen när jag vilar och framförallt bli bättre på att meditera igen.

Besökstoppen