Svårt att räkna.

Härom dagen såg jag att Bella mumsat på ena prydnadskudden som ligger på sängen. Det borde i alla fall inte vara maken som ätit på kudden ;-)

Så jag åkte ner till tygaffären för att köpa tyg så att jag kan sy nya överdrag till kuddarna för turligt nog klarade sig själva kudden.

Jag hittar ett lite kraftigare möbeltyg som jag fastnar för. Det är 150 cm brett och eftersom jag behöver fyra sidor som är 42x42 cm räcker det ju perfekt.

En som kan sin matte och har en fungerande hjärna inser nog att det inte alls går ihop. 42x4 blir 168 cm och inte 150 men jag tyckte att det räckte med att köpa 50 cm av tyget eftersom jag skulle få ut fyra delar på bredden.

Lite snopen blev jag när tyget inte alls räckte idag när jag skulle sy överdragen :-p

Som tur är så var bredden på tyget 160 cm istället för de 150 som stod på rullen så jag lyckades pussla ihop det utan att åka ner och köpa mer tyg men tänk vad den där hjärnan ställer till det för en alldeles för ofta.

Nu känner jag mig i alla fall nöjd med att fått nya kuddöverdrag och listat ut hur jag skulle lösa mitt tygproblem ;-)



Ett nevöst brev.

Det ligger ett brev i brevlådan som ger mig hjärtklappning. På kuvertet ser jag tydligt att det är från Försäkringskassan.

Rent logiskt vet jag med mig att det antagligen är dags för den där treårsuppföljningen av sjukersättningen men min hjärna målar ändå upp alla möjliga konstiga scenarion som att de bestämt att jag är frisk och ska arbetsträna eller att någon i min omgivning anmält att jag gör saker som en sjuk inte ska kunna.

Jag känner flera personer som blivit anmälda av någon anonym person som anser att de inte är sjuka. Inte för att jag har något att dölja men vem orkar ifrågasättas och behöva bevisa att man är sjuk?

Med bultande hjärta och skakande händer öppnar jag brevet.

"Hej! När du får sjukersättning ska Försäkringskassan göra en uppföljning med några års mellanrum. Nu har vi avslutat uppföljningen av ditt ärende och det finns inget nytt som påverkar din sjukersättning.

Din nuvarande sjukersättning förändras inte och betalas ut som tidigare....."

Det var ju skönt men hur vet de att inget förändrats om de inte kontaktat mig? Har de smugit omkring i buskarna här ute i skogen och spanat på mig med kikare eller gissar de bara?

Oavsett så ska det väl vara lugnt ett par år nu då. Och så var de snälla och skickade med ett nytt förmånskort (sånt som kan ge pensionärsrabatt) som gäller ända till 2033.

Undrar hur gammal jag är då?

Enligt miniräknaren är jag visst 65 år då. :O 

Hur ont har du?

När vi var i husvagnen i helgen så frågade dottern hur ont jag hade på en tiogradig skala och syftade på migränen (om jag minns rätt). Herre gud det känns som om jag har en hjärncell som sprungit vilse :-p

Jag svarade åtta. För mig betyder det att migränen är väldigt jobbig, typ känns som om huvudet ska sprängas, men jag kan trots allt med hjälp av lite treo umgås någorlunda normalt med familjen.

Dottern svarade att då hade en "normal" person sagt tolv på den tiogradiga skalan och så tyckte hon att jag underminerade mig själv.

Jag är rätt bra på att låtsas må bättre och vill inte gnälla. Jag har ju trots allt ont någonstans varje dag och vem tusan vill höra det?

Ibland försöker jag tala om för maken när jag har mer ont eller mår sämre än vanligt men oftast har jag glömt det när han kommer hem från jobbet. Då är det ju gammal skåpsmat ;-) I min hjärnna är det bara ännu en dag med någon typ av värk, yrsel eller något annat spännande symptom.

Sedan så tror jag att den där tiogradiga skalan förändras när man konstant har värk. Det jag hade tyckt var en åtta när jag var frisk är antagligen bara en fyra nu.

Man vänjer sig trots allt vid att alltid ha ont någonstans och ökar sin tolerans för smärta. Om jag skulle vakna en morgon utan att ha ont någonstans skulle jag förmodligen tro att jag drömmer.

Därmed inte sagt att man för den sakens skull får säga att personer med kroniskt värk ska tåla mer. Det gör vi ju redan genom att ha ont hela tiden och oftast inte få den värkmedicin vi behöver. 

Det känns i alla fall väldigt skönt att veta att familjen inte tycker att jag gnäller och att de förstår att jag faktiskt har ont och inte överdriver.

Ibland kan jag nästan bli chockad själv över hur man kan leva så "normalt" som jag gör med en så trasig kropp. Med reservation för att jag glömt vad normalt är under alla de år jag varit sjuk.




Besökstoppen