Snälla medmänniska.



Bara för att jag råkade bli sjuk i en sjukdom till synes utan bot betyder det inte att det är okej att tala om för mig hur jag ska leva.

Jag tar gärna emot goda råd eller tips på behandlingar men fråga först om jag vill höra och om jag nu inte väljer att prova det du så starkt tror på behöver du inte bli förorättad och tro att jag inte vill bli frisk.

Kanske är det helt enkelt så att jag redan provat så många saker att det är ebb i kassan eller att motivationen tryter lite just nu då inget av de andra hundratals saker jag provat hjälpt.

Kanske behöver jag själv få pröva mig fram och hitta den stig som känns rätt för mig. Det kanske inte är din raka fina motorväg men de kan ändå leda till samma plats så småningom.

Och du, när du möter mig ute någon gång så hjälper inte kommentarer som: var inte du sjuk? Eller: hur kan du som är så sjuk vara ute på stan?

Gläds istället för att jag lyckats komma ut en stund. Gläds åt att jag försöker göra saker som får min själ att må bra.

Sjukdomar är inte logiska. En dag kanske man inte kommer ur sängen medan man en annan dag kan komma ut på stan och se relativt frisk ut.

Att jag ser frisk ut betyder att jag har en bättre dag och att jag lyckats planera mina vilopauser och sminka bort det sjuka.

Du behöver inte heller påminna mig om alla som har det värre. De är jag i allra högsta grad medveten om och jag kan faktiskt känna stor empati för dem samtidigt som jag tycker att min situation är jobbig. Handen på hjärtat, har du aldrig tyckt att något varit jobbigt fast du vet att det finns de som har det värre?

Vill du vara en god medmänniska på riktigt så räcker det att visa att du finns här för mig och att du sträcker ut din hand när jag behöver tröst för även om jag försöker vara stark så händer det att jag faller och då är jag tacksam om jag ser din hand.

Utbildning.

I helgen var jag på healingutbildning. Vem kunde tro att jag skulle orka delta i något sådant för ett par år sedan.

Det är klart att det kändes i kroppen att jag suttit på en stol i många timmar men jag klarade det.


Och visst var jag mör och mosig igår men inte värre än att jag kunde ha en "vanlig" måndag.

Jag brukar ju oftast vara rätt mör på måndagar för att jag är mer aktiv på helgen och umgås mer.

Dessutom kom jag till massa insikter i helgen. Ni vet sådana där som gör lite ont att bli påmind om.

Men jag tror att jag behöver riva mina skyddande murar som jag byggt upp genom åren för att bygga en ny grund för mig att stå på.

En trygg och stabil grund där jag känner att jag duger precis som jag är, där inte prestationer är det som avgör om jag har något värde eller inte.

Det är dags att jag är snällare mot mig själv och inte har en helt egen bedömningsskala för mig. Jag kanske till och med ska börja tilltala mig själv som jag tilltalar andra. 

Jag fick en så stark lust att kickstarta mitt arbete med mig själv att jag till och med har beställt ett fastepaket.

Det blir lite symboliskt att rena mig själv med fastan samtidigt som jag ska bli snällare mot mig själv. Ut med det onda och in med det goda.

Nu försöker jag få min trötta hjärna att komma ihåg något från läxan. Med understrykningspennan i högsta hugg läser jag varje stycke högt för mig själv flera gånger. Det vore väl skam om det inte skulle fastna något nu 😉


Kroniskt sjuk.

Jag tänker tillbaka på när jag fick min ME-diagnos och när läkaren sade att sjukdomen var kronisk. Det var minimal chans till spontanläkning.

Vad gör egentligen dessa ord, kronisk, livslång, ingen bot med ens psyke?

För mig var det först en befrielse att få diagnos, jag var inte knäpp, men sedan så gick det upp för mig att jag skulle vara fast i mitt sjuka fängelse for ever.

När man sedan blir gradvis sjukare och sämre för varje år som går och inte ens specialisterna vet om försämringen någonsin kommer att avstanna så är det lätt att hålla sig för skratt. Jag var livrädd för att bli så dålig så att jag skulle behöva ligga instängd i ett tyst och mörkt rum. Att bli som levande begravd.

Jag vet inte hur man borde uttrycka sig till patienter med en kronisk sjukdom som ME för att inte dränera dem på allt hopp men jag vet att det hade varit skönt för mig att höra att några procent trots allt tillfrisknar utan att man vet varför.

Det är viktigt att ha hopp och framtidstro kvar. Hur ska man annars orka med sin begränsade tillvaro?

Tyvärr så är det många sjuka i ME-forum som säger att de som blivit friska/friskare inte haft ME. Självklart kan någon säkert ha fått fel diagnos men det kan vi ju inte veta. För mig har det fött nytt hopp att höra att någon blivit mycket bättre medan en del andra verkar ta det som ett personligt påhopp.

Tonen mellan sjuka kan vara förvånansvärt hård och ibland känns det som en tävling i vem som är sjukast eller har flest symptom. 

Det är synd för om vi nu kan stötta och peppa de som mår dåligt borde vi väl även kunna glädjas för de som hittat en väg att må bättre på även om den vägen inte passar en själv. Kan en bli frisk så borde ju fler kunna bli det, eller?

Besökstoppen