Tydliga utmattningssymptom

Med dunkande huvudvärk, bihålor som ömmar, käkar som värker, en hals som känns som om jag svalt taggtråd, illamående, yrsel och värk i hela kroppen, när kroppen känns så tung som om jag hade ett blytäcke på mig, så kan man nog inte få tydligare tecken på att man gjort för mycket. Hela kroppen skriker JAG ÄR UTMATTAD.
 
Nu vet jag i alla fall varför tårarna sprutade härom dagen, det var inte jag som drabbats av värsta separationsångesten någonsin. Det var säkerhetsventilen som gick åt pipsvängen. Tänk att lite underbart umgänge med nära och kära kan få sådan konsekevenser. Jag som haft så kul.
 
Jag ångrar inte en sekund av vårt umgänge eller det vi gjort. Det var värt varenda tår, nu när jag vet vad de beror på. Lite synd är det om maken förstås, han får ta hand om spillrorna av sin fru. Försöka förstå vad som händer, hålla ihop hennes trasiga kropp när den rasar ihop.
 
Jag kan inte föreställa mig hur det känns att se någon man älskar rasa ihop så totalt. Han är min klippa min trygghet.

Finns det hjärterum....

Vi har haft några intensiva och trevliga dagar tillsammans med alla barnen i husvagnen, det har varit lite trångt men finns det hjärterum finns det stjärterum. Nu har barnen åkt hemåt och tystnaden och tomheten känns hemsk. De är vuxna och självständiga och jag är överlycklig varje gång de vill umgås med oss gamla föräldrar men det gör inte saknaden mindre.
 
För många år sedan svor jag att jag aldrig skulle bli en sådan där morsa som lipar när barnen åker iväg. Det gick åt pipsvängen med besked. Jag fick bita ihop hårt för att hålla inne tårarna till de åkt. Det är flera timmar sedan de åkte men tårarna kan inte sluta rinna. Varje gång jag tror att de torkat ut så ser jag något barnen glömt hos oss och då börjar det igen. Ett litet blått allergipiller som ligger ensamt kvar på bordet, dotterns solglasögon på köksbänken, sonens handuk på toaletten, allt får mina tårar att spruta igen. Det är ingen rimlig proportion på tårarna.
 
Jag fattar inte vad det är för fel på mig, jag får ju träffa barnen om en vecka igen. De ska ju inte till andra sidan jordklotet precis. Det kan inte bara vara för att barnen åkt iväg som tårarna rinner. Kanske är det utmattningen efter de sista dagarnas hålligång som också bidrar till gråten, kanske är det all instängd sorg över den vidriga sjukdomen som jag slåss mot som kommer ut.
 
Jag har nog aldrig tillåtit mig att sörja att livet blivit så begränsat av den dumma sjukdomen.Jag har alltid försökt vara stark och bitit ihop. Jag har nog sparat på mig många tårar som passar på att smita ut när tillfälle ges. Vad mina tårar än beror på så tänker jag låta dem komma idag, de behöver nog släppas ut så att jag snart kan skratta igen. 
 
 

Jag tar smällen

Nu är hela flocken samlad och jag njuter av livet. Dottern och svärsonen anslöt till campingen igår eftermiddag och stannar några dagar innan de drar hemåt igen och då tar de med sig sonen också och kvar blir bara gobben och jag. Det kommer nog att kännas rätt tyst och tomt.
 
Idag har vi hunit med massor, vi har handlat, legat på stranden, plockat lite blåbär och spelat minigolf. Vi tog rullstolen till mingolfen men sedan gick jag runt banan, tänkte att det kan ju inte vara några problem men jösses vad klen jag är. Det var en pers på slutet bara att stå upp, men kul var det i alla fall.
 
Med alla dessa aktiviteter på en dag behöver man inte vara Einstein för att inse att det kommer att bli en jobbig natt för mig men nu är jag beredd, jag tar smällen och framförallt ska jag ta fram vatten och värktabletter innan jag går och lägger mig.
Besökstoppen