Oj, vilken intensiv helg

Oj, vilken intensiv helg jag haft. Inte helt lätt att försöka hänga med i makens höga tempo, inte för att jag lyckades särskilt bra men jag gjorde mina tappra försök och inte för att mannnen uppskattade det men jag kan vara rätt tjurig.
 
Jag menar om han nu sätter upp gardinstänger i hela huset så måste jag ju sätta upp gardiner i hela huset också. Det går ju inte att vänta med något rum några dagar, absolut inte om man heter Nilla i alla fall. Lägg sedan till ett besök på IKEA, plocka fallfrukt, sätta upp några lampor, tvätta, städa och massa annat som jag inte kommer ihåg så har ni min helg klar.
 
Nu har vi i alla fall gardiner och taklampor i alla rum och mattor i några rum så nu ekar det inte i huset längre. Bara att man får bort ekot gör att det känns mer som ett riktigt hem. Vi har bara bott här lite drygt en vecka men nu känns detta som hemma. Vi behöver så klart köpa lite nya möbler, gardiner och mattor men det är det ju ingen panik med.
 
Den här helgen har min kropp fått bekänna färg, känns som om jag har både träningsvärk och växtvärk i hela kroppen. Nacken gör vansinnigt ont men så blir det när man envisas med att hänga upp gardiner och sätta upp några taklampor och ha armarna över axelhöjd.
 
Det jag tycker är konstigt är att jag har sådan hjärndimma, jag kan inte tänka klart och inte prata sammanhängande. Kastar om orden hej vilt när jag pratar. I helgen när jag pillat med något och fått syn på något annat så har jag släppt det jag höll på med och börjat på nästa grej och nästa grej. Jag har varit lite överallt med andra ord. Tycker att det "bara" borde vara kroppen som blir utmattad av arbetet i helgen, hjärnan har ju inte behövt vara väldigt engagerad. Kanske är det stressen över allt som behöver göras som fått igång hjärnan?
 
Den här veckan måste jag verkligen försöka ta det lugnt. Det håller inte att hålla på så här. Idag ska vi träffa mäklaren och köparna av vårt radhus för att slutföra affären och jag ska springa in på apoteket, eller kanske inte springa in mer snigla mig in, och hämta ut mina migräntabletter. De behövs idag kan jag säga. 
 
Sedan får vi en leverans med ved i veckan men då behöver jag inte göra något mer än att betala och på fredag ska jag tillbaka till naturterapeuten. Ska försöka att hitta balans i min vardag igen de andra dagarna. Både för min och familjens skull.
 
Visst har jag en underbar utsikt från min säng? Det är garagetaket man ser, ritkigt så nära har vi inte grannarna. De kom föresten in med en burk hemmagjord sylt och hälsade oss välkomna till området igår. Jättegulligt tycker jag.
 
 

Odugling!

Nu börjar verkligheten komma ifatt mig, jag behöver ett reservaggregat till kroppen och hjärnan. Jag har kört omkring på bensinångorna länge nu, men nu är även de slut.

Får säga att vi ändå kommit förvånansvärt bra i ordning med tanke på min hälsa och den korta tid vi bott här men ändå kan jag inte låta bli att se allt som behöver göras.

Igår tänkte jag att jag kanske skulle stryka lite kläder, det är ju inte så tungt. Jag orkade lyfta ut tvättkorgen med stryktvätt från tvättstugan till hallen sedan tog min energi helt slut. Odugling, inte ens det klarar jag av. 

Det mesta som behöver fixas här hemma nu är sådant som maken behöver ordna som att sätta upp hyllor, tavlor, lampor, gardinstänger mm. Antingen är det för tungt för mig eller för högt upp för mina armar. Han den stackaren har en väldigt lång att göra lista nu.

Igår tänkte jag se om jag kunde ta ner de gamla gardinstängerna som förra ägarna lämnade kvar, men det är svårt när man med nöd och näppe kan lyfta armarna över axelhöjd. Odugling.

Kanske kan jag sätta upp taklampan i köket? Nej är alldeles för högt upp, man bör nog inte ställa en köksstol på bordet för att nå om man knappt klarar av att gå på släta marken utan att vingla. Odugling.

Till råga på allt så hängde låset på ytterdörren upp sig så det gick varken att låsa eller låsa upp med nyckel. Jag hittade någon låsolja som jag tänkte kanske kunde hjälpa tillfälligt men tji fick jag. Odugling.

Så när mannen kommit hem från jobbet med andan i halsen efter att cyklat hem från jobbet, det är väldigt mycket uppför, kastade han sig över låset. Det gick inte att rädda. Han slängde sig in i bilen för att åka till låsbutiken för att köpa nytt lås men de stängde redan klockan 17. Skit också. I med gamla låset igen så får han handla nytt på vägen hem från jobbet idag.

Efter detta lilla äventyr åkte mannen och handlade mat, tänkte att jag passar på att tände en brasa i kaminen så att vi får varmt och skönt i huset. Jag prövade med tidningspapper, tändvet och tändkuber inget fungerade. Elden stendog hela tiden, efter en timmes försök gav jag upp. Odugling.

Lampan vid ytterdörren fungerar inte, byta glödlampa det kan jag i alla fall. Släpar med mig en pall och ställer mig och byter glödlampa i kylan och mörkret, inget händer. Är nog ett större fel än bara glödlampan. Ännu ett uppdrag för stackars maken. Odugling.

Odugling, odugling, odugling är det enda som ekar i mitt huvud när jag sitter i fåtöljen och ser mannen släpa matkassar, kolla på utelampan, tända eld i kaminen och sätta upp gardinstång i köket. Tårarna smyger ut i ögonvrån. Det var ju inte så här det skulle bli.

Mannen tröstar, du har nog tagit ut dig lite mycket sista tiden. Du måste ta det lugnt. Du är sjuk! Jag löser det här. Åh, finaste mannen i mitt liv, vad gjorde jag utan dig?

Ett bra ställe

Ni vet när man absolut inte vill förlägga något som man vet att man behöver senare så tänker man att jag måste hitta ett bra ställe att lägga den på. Det där bra stället brukar sällan vara så bra som man tror, det brukar vara rätt svårt att komma ihåg det där bra stället.

Så där tänker jag varje dag, flera gånger om dagen, om något som jag inte vill att min förvirrade ME-hjärna ska slarva bort. Och sedan så springer jag runt och letar och letar och letar och blir väldigt trött och irriterad på mig själv.

Nu när vi har flyttat har jag varit ännu mer rädd för att tappa bort saker så då har det blivit ännu fler bra ställen och nu är det snudd på omöjligt att komma på vart jag kan ha lagt viktiga saker som bankdosan.

När jag for omkring och letade som värst hemma igår efter något som jag visste att jag lagt på ett bra ställe så sade min man: det som är ett bra ställe för en ME-hjärna är ett omöjligt ställe för en som inte har ME. Hm, kan nog bara instämma.

 

 

 

 

Besökstoppen