Under tiden blir jag bara äldre och äldre

Den speedade hjärnan från inatt är som bortblåst, nu är nog hjärnan och kroppen mer på samma våglängd men jag måste erkänna att jag känner mig mer levande när hjärnan får bygga upp sina illusioner och luftslott om vad jag ska orka företa mig.
 
När både hjärnan och kroppen är i -jag lägger mig ner och dör-läget är det ju inte så himla kul i ärlighetens namn. När det känns helt oöverstigligt bara att klä på sig och få i sig frukosten är det ju inte precis så att man slår klackarna i taket men det är ju bara att gilla läget. Finns ju inget annat alternativ precis.
 
Men det skulle vara rätt skönt om man kunde trycka på en frysknapp, där man stoppar allt som händer förutom för de som forskar om sjukdomen, så kan man få vakna till liv när de hittat ett botemedel utan att hela livet rusat förbi som ett expresståg och jag aldrig hann hoppa med tåget.
 
Lite egoistiskt jag vet men det är frustrerande att känna att ens egna liv har blivit pausat medan alla andra lever på som vanligt. Jag känner mig instängd i en glasbur och kan bara titta på när alla andra lever sina vanliga liv och under tiden blir jag bara äldre och äldre.
 
 

Det är ju synd att det bara är hjärnan som går på högvarv nu.

När resten av familjen gått och lagt sig för att sova och den egna kroppen räcker långfinger och säger åt dig: Trodde du att du skulle få sova nu, knappast!!!! då vet jag att jag gjort mer än kroppen mäktar med. Tänk om varningssystemet i kroppen kunde fungera medan jag håller på också.
 
Kanske ligger något i det som dottern säger att jag borde ha en bjällra runt halsen så de hör om jag rör mig för länge och för snabbt ;) 
 
Det kanske blev lite för tufft för kroppen att baka några tekakor, nio stycken närmare bestämt och göra rent insidan av ugnsluckan dagen efter jag städat lite i klädkammaren? Egentligen skulle luckan behöva monteras isär för att få ren men det överlämnar jag åt någon som har hjärna nog att få ihop den igen. 
 
Det lustiga är att medan jag ligger här i soffan och glor på dumburken så kan jag ändå inte låta bli att fundera på vad morgondagens projekt ska bli. Ska jag kanske sy de där gardinerna som jag lovat dottern. Tyget ligger i klädkammaren och väntar på att förvandlas till någon snygg kreation. Eller ska jag hämta lite vinbär i källaren och koka saft, vi behöver verkligen platsen i frysen. Eller ska jag kanske börja plocka ner gardiner och gardinstänger i de fönster som snart ska bytas? Eller ska jag kanske försöka göra lite fler armband?
 
Ja ni ser det råder ju inte någon brist på idéer direkt och då har jag inte ens skrivit alla saker som jag skulle vilja provbaka. Är ju lite synd att kroppen inte är särskilt sammarbetsvillig. Jag måste dessutom se till att spara så mycket energi under dagen så att jag klarar av att laga middagen i morgon. Med tanke på hur lite orken räckte till idag så kanske jag borde ligga still och vila hela dagen inför middagslagningen men det är ju så svårt och tråkigt.
 
Det är ju synd att det bara är hjärnan som går på högvarv nu. Tänk vad mycket kul jag kunde fått gjort om kroppen varit lika speedad. Kan visserligen hända att familjen kanske inte skulle uppskatta om jag ställde mig och bakade eller satte igång och sy gardiner mitt i natten. Dessutom är hjärnan bara speedad på saker den vill hitta på, kan ju fortfarande inte använda hjärnan till något vettigt som att tänka eller ens läsa.
 
 
 
 

Ju mer jag tröttar ut kroppen desto rörigare blir hjärnan

Bestämde mig tidigt idag för att försöka baka glutenfria tekakor som jag fått recept på av en tjej som sade att de smakar som vanligt ickeglutenfritt bröd. Trodde aldrig jag skulle sakna vanliga ljusa färska frallor så mycket som jag gör.
 
Jag borde ju förstått att det inte skulle bli lätt när jag knappt kan hålla i mjölkpaketet. Det är inte gjort för små och klena händer inte. Sölar ut massa mjölk som rinner längs med kökslådorna och ner på golvet. Ska trycka på knappen till köksassistenten som är trög och hal. Känner att ilskan och frustrationen fullkomligt sprutar omkring mig. De här tekakorna blev inte gjorda med kärlek minsann.
 
När så slutligen tekakorna ska in i ugnen ser jag att ugnsluckan ser för bedrövlig ut. Tror att både helgens köttfärslimpa och potatisgratäng sitter fast där. Ännu mer frustration. Måste komma ihåg att göra rent ugnen sedan men det går ju inte gärna nu när tekakorna är inne i ugnen och temperaturen är uppe i 225 grader.
 
Tror att barnen, som har hemmastudier idag, känner min frustration och ilska så de hjälper till att röja undan efter mig och ta ur plåtarna ur ugnen. Hann som tur var bara bränna mig en gång.
 
Istället för att nu lägga mig ner och vila så tar jag fram äggkokaren för att koka ägg. Den är inte rengjord sedan helgens äggkokande. Ännu mer frustration!!!!!!
 
Ska stoppa in en bit av en nybakad tekaka i munnen men den väljer en annan väg och studsar iväg på golvet. AAAAAhhhhh. 
 
Sonen säger att det kanske inte är så konstigt att kroppen bråkar efter vad du gjorde igår. Vad gjorde jag igår? Sonen påminner mig om att jag röjde i klädkammaren. Just det, det gjorde jag. Fick lite panik på att grejer bara kastas och stoppas in där det finns ett ledigt utrymme. Jag vill ha ordning och reda. Ska det vara så svårt?
 
Jag har märkt att ju rörigare hjärnan är desto mer skriker kroppen efter ordning och reda och skinande blanka ytor. Jag har nog alltid varit sådan men det har helt klart blivit värre sedan ME-hjärnan har degat ihop fullständigt. 
 
Det svåra är ju att ju mer jag tröttar ut kroppen desto rörigare blir hjärnan, så att bränna krut på att röja runt är nog inte bästa medicinen även om det känns skönt för stunden.
 
Kan säga att dottern och jag tyckte att tekakorna var väldigt goda medan sonen som kan äta vanligt bröd sade att de nog allt smakade ganska glutenfritt. Nu ska jag bara sjunka ihop i soffan och inte röra mig ur fläcken förrän jag verkligen måste.
 
Besökstoppen