Allmänt villebråd.

När man har sjukersättning så anser gemena man att de har rätt att vara ens övervakare och tala om allt man inte får göra eftersom de som skattebetalare anser sig betala min lön.


Ja jag lämnade hemmet igår för en hundaktivitet som tog en minut. Man har max tre minuter på sig så längre än så får det inte ta.

Är jag bidragsfuskare och skattesnyltare bara för det?

Jag förstår inte att det kan röra upp så starka känslor. Vad är skillnaden mot att jag kanske sitter hemma och målar,  handarbetar eller läser en bok? Eller får sjuka inte lämna hemmet?

Varför känner sig folk så lurade på kakan? Är man avundsjuk på alla de dagar då jag inte ens orkar duscha? Är man avundsjuk på all värk jag har? Är man avundsjuk på att hjärnan fungerar väldigt sporadiskt? Är man avundsjuk på allt roligt jag missat under mina år som sjuk?

Nej knappast men så fort man stoppar ut näsan och försöker leka frisk och normal då är man missundsam och börjar skrika om bidragsfusk. 

Vill ni ha min välbetalda (OBS ironi) ledighet får ni allt ta alla krämpor också. Det går liksom inte att bara plocka russinen ur kakan. 

Hade jag kunnat välja hade jag valt att arbeta kvar på mitt ansvarsfulla, intressanta och rätt välbetalda jobb som ekonomiansvarig men tydligen så valde jag att bli bidragssnyltare istället. Måste vara för att det ser snyggt ut i CVt 😛

Hur fan kan du

som påstår dig vara sjuk tävla med din hund?


Igår var Bella och jag och gjorde ett doftprov för att eventuellt kunna tävla någon enstaka gång, om vi känner för det.

Stolt över att lilla Bella klarade uppdraget med beröm från domarna så delar jag med mig på sociala medier. De allra allra flesta blir glada för vår skull men självklart måste någon ifrågasätta om jag verkligen är sjuk om jag tävlar med Bella.

För det första så är nosework en väldigt bra tävlingsform om matte eller husse är rörelsehindrade. Hunden rör sig på liten yta, arbetar självständigt medan husse eller matte håller i kopplet. Har man som hundförare svårt att gå kan man få dispans och ha hunden lös medan den jobbar.

För det andra så ställde maken upp som chaufför igår så att jag bara kunde koncentrera mig på Bella och vårt uppdrag, att hitta lådan med doften.

För det tredje så tränar jag och Bella nosework några minuter hemma varje dag. Alltså några minuter som jag väljer att fokusera på vår träning istället för att kanske vattna blommor eller något annat hemma.

Bella älskar att jobba med nosen och jag har faktiskt inte hittat någon annan aktivitet som hon och jag kan göra tillsammans.

Jag kan ju glömma agility eftersom jag inte kan springa och rallylydnad finns stor risk att min hjärna blandar ihop alla skyltar. Olika sök i skogen går ju också bort då det blir allt för tufft att ge sig ut i terrängen.

Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag tränar tillsammans med Bella och jag är otroligt less på folk som hela tiden ska ge kroniskt sjuka dåligt samvete för att de försöker göra något som ger positiv energi för det är ju tyvärr inte bara jag som råkar ut för gnällmuppar.

Skynda på.

Ibland, när man har en tid att passa, önskade jag att man kunde få den här kroppen att öka takten lite. Typ från sengångartempo till sköldpaddetempo men det går liksom inte.


Det är precis som man har tankat kroppen med fel bränsle och ju mer man försöker gasa desto värre mår motorn.

Däremot har huvudet inga som helst problem att stressa upp sig. Som nu när jag försöker boka in ett återbesök hos en kille och han inte svarar. Då är det precis som om det är det enda min hjärna kan fokusera på, dygnet runt.

Spelar ingen roll att jag försöker mota bort tankarna och intala mig själv att det löser sig. Nej, hjärnan biter sig envist fast som om det enda den får syre av är den här fixeringen.

Jag har egentligen massa annat att låta hjärnan arbeta med men icke sade nicke, har den bestämt sig så har den 😜


Besökstoppen