För ett tag sedan, kanske runt nyår frågade maken mig om planer längre fram. Vi har en hel del som händer den här våren men jag kan liksom bara beta av en sak i taget och kan inte ens så mycket som tänka ut en födelsedagspresent innan saker som ligger före i pipen är avverkade.
Så först fick jag koncentrera mig på att vi skulle fira nyår.
Sedan var det vår tur till fjällen och där krävs det mycket av den här förvirrade hjärnan. 😜
Nästa var nog vår tur som vi var iväg på i helgen och där hade dottern fixat hotell så jag behövde bara koncentrera mig på att packa.
Snart fyller sonen 25 år och vi har kommit på en alldeles utmärkt present, tror vi i alla fall.
Efter det har jag ett par veckor på mig att komma på något kul att köpa till maken som fyller 50 år. Hur tusan jag nu ska komma på något kul till en snubbe som aldrig önskar sig mer än typ kalsonger och strumpor 😂
Just det, jag har ju en far som fyller 70 också 😮
Och sedan så har maken och jag ett lite hemligt projekt som jag kanske orkar engagera mig efter dessa viktiga dagar.
Nu var det inte meningen att dela hela min kalender med er utan mer förklara hur svårt det är att planera, koncentrera sig och genomföra till synes enkla saker när hjärnan är begränsad.
Och självklart dyker det alltid upp lite hinder på vägen som att maken kommer att få jobba ett par helger (övertid) och då får jag ingen avlastning med doggisarna samtidigt som maken självklart är helt slut efter massa övertid.
Och så kommer det alltid andra saker som jag förträngt eller som jag faktiskt inte kunde förutse och då stressad jag upp mig fast jag vet att allt brukar lösa sig.
Så även om jag (och alla andra med ME) verkligen försöker leva så normalt det bara går så krävs det enorma insatser av oss. Och även om vi kan tyckas ha all tid i världen så funkar det inte riktigt så enkelt.
Och varför tror du att någon bryr sig? Tror du inte det är ännu jobbigare för oss som jobbar kanske?