mittlivmedme.blogg.se

Självklart gick inte allt på resan som en dans men jag valde att fokusera på det positiva men eftersom folk uppenbarligen inte förstår att jag inte är 100% arbetsför bara för att jag kunde ta några få åk i barn backen med familjens hjälp så berättar jag om när maken och jag skulle fika tillsammans nedanför skidbacken.

Maken tog skidorna ner till caféet medan barnen och hundarna följde mig gåendes. Vem vet om en förvirrad ME-hjärna hittar annars.

Barnen lämnade över mig till maken och  gick hem till stugan för att vara med hundarna.

Maken och jag väljer vår fika och sätter oss vid ett ledigt bord. Stället är fullt av semestrande barnfamiljer och barnskrik blandas med sorlet av en pratande folkmassa. Pjäxor klampar på det hårda klinkersgolvet medan någon tappar besticken så att det ekar.

Jag har inte ens börjat inmundiga min fika innan hjärnan har kopplat över i flyktläge. Hur ska jag kunna föra ett normalt samtal med maken när hjärnan letar flyktvägar? Den vill inget hellre än att komma ut i den tysta snön igen men jag vill ju föra ett vuxet och intelligent samtal med mannen jag älskar.

Jag känner hur jag liksom stängs in i ett glasakvarium för att skydda min hjärna från. alla ljud och intryck och jag ser makens mun röra sig men förstår inte vad han säger. 

Skärp dig Nilla, så jäkla svårt kan det väl inte vara att vara fokuserad tänker jag.

Maken säger att jag inte behöver stressa, han tror nog att jag har bråttom hem till hundarna så att barnen kan åka skidor igen men jag försöker bara rädda min hjärna från ännu mer explosioner av ljud.

Det blev en snabb fika, maken ger sig ut i skidbacken igen medan jag går tillbaka till stugan och njuter av tystnaden ända till grannarna över oss kommer hem och steppar runt med pjäxorna. Det är svårt att förklara hur vardagsljud kan vara så plågsamma att tårarna bara kommer men det är så det är.

Det här tillhör min vardag, precis som att kroppen värkte så att jag trodde att jag skulle gå sönder efter den dryga 50 mil långa resan men det är inte lika roligt att fokusera på som att jag faktiskt kunde åka skidor.

Och bara för att jag blivit bättre i en kronisk sjukdom betyder det inte att jag inbillat mig sjukdomen. En del, några få procent, blir faktiskt spontant bättre utan att man vet varför även om jag själv tror att healing har hjälpt mig.