Utmana mig själv.

I lördags var första gången jag var med på en naturpromenad med hundtöntarna. Och nej, det är inte jag som är nedlåtande mot hundfolket. Föreningen heter hundtöntars förening så nu behöver ni inte skriva och skälla mer på mig för det i alla fall.


Naturpromenaderna har känts lite för tuffa och utmanande för mig innan så jag har bara varit med på relativt platta stadspromenader men i lördags var det då dags för mig att utmana mig själv. Skulle jag absolut inte orka så är det ju bara att avbryta den gemensamma promenaden. Någon sade att vi var runt 37 ekipage med hundar i alla storlekar.

Det var onekligen en tuff promenad med mycket backar men som tur var så var det inte bara jag som sackade i backarna. Och ungefär halvvägs stannade vi och vilade så att hundarna kunde få vatten och de människor som hade med sig fika kunde fika lite.

Väl hemma så var både Bella och jag helt slut. Bella mest på grund av att hon inte gillar att ha stora hundar med hög energi nära sig och jag för att jag gjort något jag inte gjort på många år :-)

Det känns som en stor seger att ha kommit så här långt i mitt tillfrisknande. Jag är så oerhört tacksam för att ha fått den här chansen.

Igår skulle man kunna tro att jag skulle vara helt slut men förutom en del träningsvärk i höfter och rumpa så var jag förvånansvärt pigg.

Och igår fick vi ett lass med ved. Eller fick och fick, maken hade ju självklart beställt veden. Det var ju inte så att den helt plötsligt bara damp ner på uppfarten.

Men mycket ved på uppfarten betyder att mycket ved behöver klyvas och staplas in i vedboden. Nu var barnen supersnälla och kom och hjälpte till men jag kände ändå att jag ville bidra till att vedhögen bytte plats så jag bar och bar och bar.

Jösses vad vi slet och än är inte hela högen borta men stora delar av den. Idag känner jag mig lite lätt manglad men vad gör väl det när man känner att kroppen faktiskt börjar fungera bättre och bättre.

Nu ska jag "bara" försöka få med hjärnan på banan också. Koncentration, minne, ljuskänslighet mm är tyvärr fortfarande där de var när den fysiska delen av kroppen började visa en förbättring men kanske måste jag låta kroppen växa färdigt först. Vem vet? Jag försöker att bara följa med på resan och njuta av varje liten förbättring jag känner.



Kommentarer:

1 Hanna:

Det är tråkigt såklart att hjärnan är som den är. Men att kroppen blivit så har frisk och stark är bara helt fantastiskt! Är så glad för din skull. Avis som bara den, men väldigt, väldigt glad! <3 kram

Svar: Förstår att du är avis, det hade jag också varit. Jag försöker påminna mig om ordspråket "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket". Kram
Nilla

2 me alltidvila:

Härligt att du kan röra dig så mycket, skynda långsamt bara. Kram <3

Svar: Tack, jag försöker hitta rätt nivå av aktivitet för mig att förhålla mig till. Kram
Nilla

3 Blommaiasfalt.blogg.se:

Så härligt att du klarar mer, det är så uppmuntrande att höra! Själv blev jag först starkare fysiskt när jag börja med LDN men har mer och mer gott till baka till ett normalläge ( lite bättre ) Men har mer förmåga till hjärnan, kanske är det våra val som påverkar var vi tar ut energin eller är det att vi läker olika.?? Så svårt att veta, men är glad för varje litet steg i rätt riktning👌🏻 Kram Lisali

Svar: LDN har gjort väldigt mycket för min hälsa, jag märkte det när jag tvingades till ett kortare uppehåll i somras då apoteket inte fick fram medicinen.
Jag har också funderat på om det kan vara så att jag förbrukar all energi fysiskt så det inte blir något över till hjärnan :-p
Jag är ändå tacksam för att jag blivit såpass mycket bättre och jätteglad för din skull att det verkar gå åt rätt håll för dig också. Kram
Nilla

4 åsa i åsele:

Hipp hurra så glad jag blir för Din skull, kram

Svar: Tack <3 kram
Nilla

5 Therese Åström:

Underbart. Är så glad för din skull.

Svar: Tack ❤
Nilla

Kommentera här:

Besökstoppen