mittlivmedme.blogg.se

Det finns absolut ingenting att älska med vare sig ME eller fibromyalgi men det är lite häftigt att se hur de annars så tysta och bortglömda sjuka i framförallt ME en dag på året ryter ifrån och visar riktig kämparglöd.

Nu menar jag självklart inte att man de andra 364 dagarna på året bara ligger och tycker synd om sig och ger tusan i att kämpa men det sker liksom bakom stängda dörrar i det tysta, utan att någon mer än de närmast sörjande ser den dagliga kampen för överlevnad.

Men en jäkla dag på året så samlas vi alla, eller i alla fall vi som orkar, runt sociala medier och visar upp oss och vår kamp. Vi försöker berätta för världen att vi finns trots att de allra flesta vill blunda för det man inte förstår.

En jäkla dag på året får ni stå ut med att vi spammar ert facebookflöde med bilder av tomma skor, blå kläder, utmattade ansikten och vädjan om pengar till forskningen.

Vi behöver den här dagen för att inte tappa allt hopp om framtiden. Om kanske tillräckligt många ser oss så kanske vi till slut kan få pengar till forskningen och på sikt en bot.

Fast egentligen är jag rätt tacksam bara jag möter en läkare som bemöter mig med respekt trots att jag råkar ha snubblat över ME och fibromyalgi.

Jag drömmer om den dag då läkare inte längre kan välja att inte tro på den sjukdom som rånat så många personer och familjer på liv.