Handlat.
Idag följde jag med maken för att handla, mest för att jag behövde lite tjejgrejer som maken inte tycker är världskul att handla ;-)
Nästan med en gång när vi kommer in på Willys så hör man ett barn som inte är helt nöjd med att vara i den tråkiga affären. Jag försöker leka att jag tycker att barnskrik som ekar i hela butiken är helt okej men mina öron håller inte riktigt med.
Vi fortsätter fort framåt och jag håller för öronen varje gång personal kör förbi med sina bullrande och gnisslande pallyftare. Pulsen ökar, tårarna bränner bakom ögonlocken och paniken griper tag om mig. Jag står inte ut, jag måste ut!
Problemet är att maken och jag inte är på samma ställe. Om jag lämnar korgen han parkerat mig med vid bönorna och springer ut så kommer han ju att leta efter mig överallt, allrahelst som han inte har mobilen med sig.
Och så har vi inte ens kommit fram till tjejgrejerna än. De var ju anledningen till att jag följde med ju.
Nu gäller det att samla ihop all min mentala kraft för att stänga ute ljudet och få paniken att stanna där den är.
Hur många gånger behöver de ens springa fram och tillbaka med samma varor på den jäkla pallyftaren, varför låter de så oerhört mycket på Willys men inte alls lika mycket på Coop och hur lång tid kan det ta för maken att hämta en ost?
Tro det eller ej men jag överlevde och fick handlat mina grejer men nu är jag färdig, finito.
Usch vad jobbigt... Kram