mittlivmedme.blogg.se

Ända sedan barnen var små, så små att de knappt kunde stå upp med vinterkläder, så har vi åkt på skidsemester en vecka varje vinter. De första åren åkte vi med farmor, farfar och farbror men efter att farfar blev en ängel så blev det bara vi i familjen som åkte men vi har ändå fortsatt med en mysig tradition.

 

Det är en jättemysig tradition som alla längtar efter. Eller jag är väl rätt kluven eftersom jag liksom blir fast i en stuga med obekväma sängar hela veckan medan de andra umgås, åker skidor, skrattar och vurpar tillsammans. Ja, jag är avundsjuk!

 

Det är tur att vi har mysigt på kvällarna tillsammans när vi bastar och spelar spel tillsammans. Även om det inte får mig att glömma hur kul det var att vara en del av gemenskapen i backarna.

 

Som tur är så har jag två hundar som upptar min tid på dagarna även om de även tar slut på min energi. Det är inte helt smärtfritt att klä på två hundar overaller och täcken för att sedan pälsa på sig själv halva garderoben sedan gå en liten runda på blankis som senare under veckan doldes under ett par decimeter nysnö :-O

 

När man är lagom slut så kommer man in och ska klä av hundarna och sig själv för att sedan torka och föna hundarna. När då de andra dundrar in i stugan och klagar över trötta ben eller när de måste vila benen innna de plockar undan det de handlat på vägen är det lätt att hålla sig för skratt. 

 

De har ju självklart all rätt att vara hur trötta som helst men när man är bryta-ihop-trött så är det svårt att ha tålamod med egenorsakad trötthet. Samtidigt är jag både stolt över och en aning förorättad över att jag är den enda som går igenom den här proceduren ett par gånger om dagen hela veckan. De andra går ut med varsin hund och de ber om hjälp att få hundarna torkade när de kommer in. På något konstigt vis, som antagligen är mitt eget fel, så förutsätter alla att Nilla fixar två hundar helt själv med allt vad det innebär när man ska ut på promenader i kalla och snöiga fjäll.

 

Ju längre veckan går desto tröttare och värkigare blir jag och humöret blir därefter och det kostar på att bita ihop för att inte fördärva familjens semester fast jag egentligen bara skulle vilja gråta helt ohämmat. Jag vill verkligen att famijen ska ha en fin semester samtidigt som jag önskar att de kunde förstå vilken påfrestning det är att inte längre kunna göra det man så gärna vill, att åka skidor, när man ser de andra ha så kul. Det är som att ge en alkoholist en flaska vin och säga att de inte får dricka den.

 

Tårarna kom idag istället (vi kom hem igår eftermiddag) när maken och jag var ute på en promenad med Bella på hemmaplan. Jag är så trött och så ledsen. Jag är avundsjuk på de som kan åka skidor. Jag vill stanna hemma i lugn och ro medan de andra åker på semester, jag vill följa med och umgås på kvällarna. Jag vill vara behövd, jag vill vara älskad och efterlängtad. 

 

Jag hatar alla mina negativa känslor som dyker upp under veckan. Jag hatar mig själv för att jag inte är den person jag vill vara och för attt jag inte orkar vara stark och positiv. Jag hatar att det känns som om ingen förstår hur det känns att både vilja och inte vilja åka på skidsemester. Jag hatar att det inte finns en enkel lösning som får alla att må bra. Jag vill inte att någon ska ha dåligt samvete, bara att de löser ME-gåtan :-P