mittlivmedme.blogg.se

Idag slog vårkänslorna till med besked. Jag vaknade upp ur min vinterdvala och kände hopp om en vår med värme och solsken.

 

Vaad gör man då om man heter Nilla? Kanske går man ut och sätter sig i solen med en kopp te? Nej, istället öppnar man fönster,  slänger ut mattor, tur vi inte har så många, och börjar skura golven.  Tänkte ett tag att jag även skulle göra rent ena altanbordet som de förra ägarna lämnade kvar när de flyttade och så tänkte jag att jag skulle göra i ordning ytterdörrens insida med lite teakolja.

 

Oj, vad fort man kan glömma sina begränsningar när man blir alldeles till sig i trasorna av solens värmande strålar. Hade någon frågat mig innan jag tvättade golven om jag skulle med ut och gå (inte sitta i elscootern utan gå med de alldeles egna benen) en långpromenad så hade jag tveklöst sagt ja.

 

Tur att jag var tvungen att pausa för att äta lunch i min städeufori. När jag skulle droppa i näringsdroppar i mitt vattenglas var jag tvungen att hålla uppe högerarmen med hjälp av vänsterarmen och jag kände hur frossan började smyga sig på fast jag satt i solgasset. Envis som en åsna så försökte jag öppna en hård knut på en plastpåse utan att be om hjälp och inte blev det bättre av att jag försökte dela en ganska hård bulle alldeles på egen hand. Suck, suck, dubbelsuck. När sedan dragkedjan på min favorittröja delar sig är jag redo att bryta ihop. Jag orkar inte, är det enda jag orkar tänka.

 

Nu är jag ensam hemma igen och sitter och skäms. När ska jag bli vuxen nog att fatta att jag inte orkar med sådant här? Allra helst inte dagen efter att jag varit på kalas för barnens ena kusin.

 

Nu ska jag i alla fall vara klok och förnuftig. Ta på mig tjocka tröjan, ta med temuggen och ut och sitta i solen och njuta. Det är ju så man ska njuta av fina dagar, inte städa ihjäl sig.