mittlivmedme.blogg.se

Har varit inbillningsfrisk i ett par dagar nu och det börjar sätta sina spår. Tänk att det alltid måste sätta sig på humöret och psyket så fort man tror att man kan leka frisk, förutom att kroppen gör mer ont då.

 

Värmen och solen har nog allt gjort mig piggare men jag verkar ha en övertro till min energi och fysiska kapacitet så fort solen och värmen visar sig så jag har varit med och målat lite på huset. Var jättemysigt när maken och jag var ute i förrgårkväll när temperaturen gått ner något och målade tillsammans. Blev lite mörkt i slutet men vi behövde inte bättra på allt för mycket i dagsljuset igår ;)

 

Jag känner mig så tillfredsställd med att kunna vara med och bidra lite till underhållet på huset så jag förtränger alla signaler som kroppen sänder ut om att nu räcker det. Domnar armarna? Äh, jag är ändå snart färdig. Är det så jobbigt att hålla armen uppe mot väggen så jag måste ta hjälp av den andra? Äh, lite till orkar jag allt. Är det så jobbigt att hålla kropen upprätt att jag måste koncentrera mig på andningen? Äh, snart får jag gå in, det är bara en sida kvar på huset. Är jag så trött att tårarna snart börjar rinna? Äh, det är bara att bita ihop.

 

Vänsterarmen gör fortfarande vansinnigt ont men jag börjar bli rätt bra på att använda en arm och att leva med smärtan. Vet att jag måste kontakta vårdcentralen igen men orkar inte just nu. Känns som om det kommer att bli långbänk även av den här åkomman. Varför kan jag inte bara få något enkelt problem som läkarna direkt kan åtgärda?

 

Nu sitter jag här i soffan medan dottern och svärsonen är hos honom i helgen och maken är med sonen som tävlar och känner mig skrikfärdig. Jag vill inte vara fast i den här kroppen längre. Släpp ut mig och låt mig få leva ett normalt liv.

 

Nu är det nog många som tycker att jag ska vara glad för det jag har och att jag faktiskt kunnat vara med och måla på huset mm men det är ju då jag blir påmind om allt jag missar och jag förstår faktiskt inte varför det ställs högre krav på oss som är kroniskt sjuka om att hålla humöret uppe och vara tacksam för det lilla.

 

Jag är tacksam för mycket i livet men tycker faktiskt att man även som sjuk måste få vara ledsen och deppig ibland, även om jag inte har en dödlig sjukdom fast att jag har en underbar familj så kan jag känna att livet kan vara orättvist både mot mig och min familj. Jag vill ju så mycket mer än det jag orkar. 

 

Jag tror faktiskt att det hade varit mer osunt om jag hade tyckt att det är okej att ligga och vila i soffan hela dagarna och vara tacksam  för de gånger jag orkar duscha. Att jag saknar allt jag inte kan göra ser jag som ett tecken på att jag älskar livet och vill så mycket mer än att bara finnas till.