mittlivmedme.blogg.se

Igår var maken och jag iväg på en föreställning Stalker med Brynolf och Ljung. Vi skulle gått på den för snart ett år sedan men då var det en pandemi som satte stopp men nu fick vi gå :-)

 

Föreställningen var en timme bort i bil och den förväntades ta 95 minuter så med lite tid innan och kö ut från parkering efter så räknade vi ut att det kunde bli lite i längsta laget för hundarna att vara hemma själva men som tur är så ville gärna sonen och svärdotterna passa dem så vi körde hem hundarna till dem innan föreställningen. Kan säga att hundarna hade det mysigt värre och fick massa uppmärksamhet <3 Jag kan liksom inte tänka nog på att jag är så lyckligt lottad som har en så fin familj.

 

I alla fall så kom vi till föreställningen lite innan och gick och satte oss på våra platser. Varför måste folk vara så hysteriska och knö sig före in genom dörren när det är numrerade platser?

 

Vi satt lugn på de stenhårda stolarna, typ sådana man ställer ut på mässor när de ska ha någon föreläsning så rumpan grät innan föreställningen ens börjat ;-)

 

Musiken som var i väntan på föreställningen var så hög att jag trodde att öronen skulle rymma men sedan kom smockan. Ni vet tanterna som omges av ett enormt parfymmoln, de kom i flock strax innan det skulle starta och jag undrade om jag var helt sinnesförvirrad när jag trodde jag skulle leka normal och gå på föreställning bland stinkande tanter, gubbar som tränger sig i kön och musik som får de flesta öron att krulla sig.

 

Japp så innan allt det roliga startade hade jag migrän. Det är lätt att ge upp och tänka att livet utanför min lilla borg hemma är nog inget för mig men föreställningen var jättebra så den var faktiskt värd det och man behöver ju få fylla på med lite upplevelser i sin minnesbank så man har något att plocka fram när allt känns grått.

 

När vi kom hem till sonen och svärdottern efteråt för att hämta hundarna så skulle jag berätta lite vad de gjorde under showen som var så fantastiskt men min hjärna var liksom stum. Det fanns ingen information att krama ur den hur mycket jag än försökte men när maken berättade kom jag ju på att jag sett det han berättade om :-D

 

Får se när jag blir normal igen efter det här. Eller vad skriver jag? Normal har jag nog aldrig varit så det lär ju inte hända men kan ju vara kul om inte hela hjärnan känns som ett tomt pappersark ;-)