Snälla medmänniska.
Bara för att jag råkade bli sjuk i en sjukdom till synes utan bot betyder det inte att det är okej att tala om för mig hur jag ska leva.
Jag tar gärna emot goda råd eller tips på behandlingar men fråga först om jag vill höra och om jag nu inte väljer att prova det du så starkt tror på behöver du inte bli förorättad och tro att jag inte vill bli frisk.
Kanske är det helt enkelt så att jag redan provat så många saker att det är ebb i kassan eller att motivationen tryter lite just nu då inget av de andra hundratals saker jag provat hjälpt.
Kanske behöver jag själv få pröva mig fram och hitta den stig som känns rätt för mig. Det kanske inte är din raka fina motorväg men de kan ändå leda till samma plats så småningom.
Och du, när du möter mig ute någon gång så hjälper inte kommentarer som: var inte du sjuk? Eller: hur kan du som är så sjuk vara ute på stan?
Gläds istället för att jag lyckats komma ut en stund. Gläds åt att jag försöker göra saker som får min själ att må bra.
Sjukdomar är inte logiska. En dag kanske man inte kommer ur sängen medan man en annan dag kan komma ut på stan och se relativt frisk ut.
Att jag ser frisk ut betyder att jag har en bättre dag och att jag lyckats planera mina vilopauser och sminka bort det sjuka.
Du behöver inte heller påminna mig om alla som har det värre. De är jag i allra högsta grad medveten om och jag kan faktiskt känna stor empati för dem samtidigt som jag tycker att min situation är jobbig. Handen på hjärtat, har du aldrig tyckt att något varit jobbigt fast du vet att det finns de som har det värre?
Vill du vara en god medmänniska på riktigt så räcker det att visa att du finns här för mig och att du sträcker ut din hand när jag behöver tröst för även om jag försöker vara stark så händer det att jag faller och då är jag tacksam om jag ser din hand.