Under tiden blir jag bara äldre och äldre
Den speedade hjärnan från inatt är som bortblåst, nu är nog hjärnan och kroppen mer på samma våglängd men jag måste erkänna att jag känner mig mer levande när hjärnan får bygga upp sina illusioner och luftslott om vad jag ska orka företa mig.
När både hjärnan och kroppen är i -jag lägger mig ner och dör-läget är det ju inte så himla kul i ärlighetens namn. När det känns helt oöverstigligt bara att klä på sig och få i sig frukosten är det ju inte precis så att man slår klackarna i taket men det är ju bara att gilla läget. Finns ju inget annat alternativ precis.
Men det skulle vara rätt skönt om man kunde trycka på en frysknapp, där man stoppar allt som händer förutom för de som forskar om sjukdomen, så kan man få vakna till liv när de hittat ett botemedel utan att hela livet rusat förbi som ett expresståg och jag aldrig hann hoppa med tåget.
Lite egoistiskt jag vet men det är frustrerande att känna att ens egna liv har blivit pausat medan alla andra lever på som vanligt. Jag känner mig instängd i en glasbur och kan bara titta på när alla andra lever sina vanliga liv och under tiden blir jag bara äldre och äldre.
