mittlivmedme.blogg.se

Benen känns tunga som två cementfyllda stockar och de värker av all vätska de samlat på sig den senaste tiden. Det känns som att de ska spricka och att det ska forsa ut vatten om du går emot något.

 

Hela kroppen skriker av trötthet, matthet, orkeslöshet. Det finns liksom inga bra ord som beskriver den totala avsaknade av ork och kraft i kroppen. Oftast känns det som att du får koncentrera dig för att hålla kroppen uppe så den inte ska rinna ut som en liten pöl på golvet. Det känns som att skelettet är gjort av gummi som inte orkar hålla uppe kroppen utan att det bara är din egen tankekraft som ska klara av att få kroppen att röra på sig och ens sitta upp på en stol.

 

När alla din koncentration går åt för att inte ramla ihop som en pöl på golvet blir det inte mycket över för annan tankeverksamhet, Du blir frustrerad när du inte hittar orden du vill säga. Du vet att din hjärna kan bättre än så här men ändå är det som om någon bytt ut nästan hela din hjärna och stoppat in potatismos istället.

 

Du jobbar hårt för att fortfarande kunna föra vettiga samtal, följa med i vad som händer och kanske till och med försöker dig på att gå en liten rolig hundkurs men du vet att du bara lurar dig själv. Din kapacitet du en gång hade finns inte längre, hur mycket du än kämpar.

 

Du står och trampar som i kvicksand, mår så mycket sämre än du gjort på länge men vem vänder du dig till när du vill ha hjälp att se om det finns något som inte stämmer i kroppen? Allt kanske inte kan skyllas på din ME eller så kan det det. Sjukvården ser bara någon som är gnällig, som vill ha en quick fix istället för att göra jobbet själv.

 

De skulle bara veta hur mycket du själv testat, hur mycket du själv kämpat, hur du inte vet hur du ska orka längre. Hur du ska komma vidare. 

 

Nej jag är inte deprimerad, jag kommer inte att göra något dumt, jag känner mig bara så tom på hopp just nu. Jag känner att något är fel i kroppen, förutom ME, men jag kan inte lösa det här själv. Jag sade visserligen till maken häromdagen att jag orkar inte kämpa längre, jag vill bara lägga mig ner och ge upp men det är ju inte jag. Jag kommer alltid igen på något konstigt vis, jag ska bara lista ut hur.