Hur kan jag vara så feg?
Jag hör en allt för välbekant duns i rutan på något av köksfönstren. Fönstren är så smutsiga att fåglarna borde se dem men ändå händer det allt för ofta att de kraschar här.
Bara tanken på att det kan ligga en död fågel i trädgården ger mig hjärtklappning. Samma känsla som när jag får för mig att de ondskefulla mössen som ibland hälsar på i källaren ska ta någon slags ninjahopp och attackera mig.
Jag vet hur orimlig rädslan är men kan ändå inte få ner pulsen. Hur kan jag ens vara så rädd för en död fågel, jag som pratar med döda människor och djur. Fast det låter nog bättre om jag säger att jag pratar med andar. Det är ju inte det döda skalet av människan jag pratar med utan deras ande/själ som fortfarande lever fast i en annan frekvens.
Jag samlar ihop mig själv, försöker intala mig att jag är modig. Mohaha, you wish bruden. Jag smyger ut i trädgården och tittar försiktigt över kanten på rabatten ner mot gräset under köksfönstret. Jag vet inte riktigt än vad jag gör om jag ser en död fågel. Springer? Går in och stannar inne resten av dagen? Kryper bort till grannen och ber om hjälp?
Jag fortsätter smyga runt trädgården för att hitta den döda fågeln när en fågel plötsligt flaxar iväg från vinbärsbusken. Åh det var nära att jag skrek rätt ut. Fågeln ser full ut? Kan det vara den som kraschade in i fönstret? Jag fortsätter ett varv runt huset och ingen fågel. Inte ens skatorna som brukar reta hundarna syns till.
Nu kan jag nog andas ut och gå in och umgås med mina "spöken" istället 😉
Ha ha! :-D Du är för go ♥ Kram på dig vännen! ♥