mittlivmedme.blogg.se

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra vilken tur det är att jag skaffat hund eftersom jag blivit så mycket bättre sedan framför allt Bella kom in i vårt liv. Nu vill jag absolut inte förringa husdjurs inverkan på vårt välmående men det är ju inte riktigt så lätt att bara man skaffar husdjur så blir man frisk från en kronisk sjukdom. Det ser jag nästan som ett hån mot alla de som är sjuka och kämpar varje dag med att hitta vägar att överleva vardagen. Deesutom är det inte helt ovanligt att många med ME får göra sig av med sina älskade husdjur eftersom de inte orkar att ta hand om dem längre. 

 

För min del hade jag faktiskt redan märkt av en liten förbättring innna vi skaffade Bella, annars hade vi inte vågat oss på en så stor investering och då menar jag inte ekonomiskt men tar man på sig att bli ett hem för en pälskling måste det vara väl genomtänkt och ha en tro att man faktiskt ska klara av att vara en bra människa och trygghet för de små liven som är helt utlämnade till oss. Sedan kan självklart alltid saker hända som man inte kan förutse.

 

VI flyttade till det hus vi bor i nu för ca 5,5 år sedan och ganska snart märkte jag att jag började må lite lite bättre. Här pratar vi små små nyanser av grått. När man är så sjuk att man vissa dagar inte ens orkar att fixa sig lite lunch så krävs det inte så mycket för att man ska jubla för att man märker att man orkar något man inte gjort tidigare.

 

Bella är 3 år och 7 månader så vi hade alltså bott här i lite drygt två år innna vi fick hem henne så i mina mått mätt hade jag ju gjort jättekliv i min hälsa. Kanske var radhuset vi bodde i tidigare inte så friskt som vi trodde eller så var det att bo granne med skogen jag behövde eller så hade jag helt enkelt blivit bättre oavsett. Eftersom ingen vet vad ME beror på eller ens om det är en neurologisk eller autoimmun sjukdom (även om den än slänge klassas som neurologisk) kan ju ingen veta vad som gör att vissa blir bättre medan andra blir sämre. Jag önskar att det fanns ett enkelt svar att dela med mig av. Typ flytta ut till skogen, meditera,  skaffa hund, uteslut all mat du mår dåligt av, stärk kroppen med de vitaminer och mineraler den har svårt att ta upp, få healing, se till att få hjälp med  andra sjukdomar som ligger och bråkar i kroppen, i mitt fall sköldkörteln, allergier, twar, låggradiga inflammationer osv. 

Förutom detta har jag genom åren testat naprapat, kiropraktor, zonterapi, antistresskurser, homepatmediciner, ja i stort sett allt man kan tänka sig så viljan att bli bättre har det definitivt inte varit något fel på även om en del personer tror att om man inte blir frisk på det de förslår att man ska prova så vill man inte tillräckligt. Oftast tror jag faktiskt att vi vill för mycket. Fortfarande fast jag varit sjuk i många år och har ganska bra koll på vad som händer när jag gör mer än jag orkar har jag svårt att stå emot när jag känner att jag har lite extra energi en dag.

 

Jippie, jag kan äntligen plantera om de där växterna som inte har fått ny jord eller ens näring sedan jesus gick i shorts. Och när jag väl är igång så märker jag oftast inte när orken tar slut och adrenalinet kickar in. Och när adrenalinet kickat in är det stört omöjligt att bryta förrän kroppen säger ifrån att nu är det nog. Nu har du gjort av med en hel veckas energi på en timme. Det är lite som att säga till en alkoholist att inte dricka den där ölen du just hällt upp och ställt framför näsan på hen.

 

Det går inte att låte bli hur mycket du vill för det är så himla underbart att äntligen orka även om man någonstans långt inne i de logiska delarna av hjärnan fattar att detta kommer att kosta dig dyrt. Och jag skäms lika mycket varje gång jag inte haft vett på att besinna mig. Jag som är vuxen borde väl ha vett på att inte stoppa fingrarna i kakburken om jag vill banta, typ.

 

Men självklart är jag tacksam att ha både Bella och Stella i mitt liv. De ger mig en anledning att stiga upp varje dag, de hjälper mig att utmana mig själv både fysisk och psykist och de ger mig massa glädje och kärlek som jag absolut inte vill vara utan.