mittlivmedme.blogg.se

Som tur är har vi inte så mycket rabatter och den stora på framsidan har maken fixat men det behöver rensas från kirskål och mossa i syrénhäcken om det ska komma upp nya skott så jag hämtar en lång men smal typ kratta.

Redan första taget känner jag att jag har lika lätt att få ner krattan i jorden som det är att ställa en trotsig treåring som vill ligga och skrika på golvet.

När jag känner att det absolut inte finns någon muskelkraft att ens försöka kämpa med, viljan är det inget fel på, blir jag både ledsen och uppgiven fast att jag vet att jag borde vara tacksam för att jag ändå fått tillbaka förmågan att gå. Eller jag är tacksam över det varje dag faktiskt men jag vill inte att uppgivenheten ska ta över från det som faktiskt funkar.

Maken har ju bara 24 timmar på dygnet och han måste också få sitta ner och slappa ibland så det känns inte rätt att lägga över allt som jag inte orkar på honom så jag kryper omkring på alla fyra och försöker få loss så mycket jag kan med bara händerna men faktum kvarstår, jag är för jäkla klen. Jag kan inte ens besegra en liten grästuva.

Fast nu har uppgivenheten bytts mot ilska. Vem tror den att den bråkar med den lilla grästuvan? Jag ska nog visa den! Japp, en svettig kvart senare är tuvan borta. Synd att det bara är en sådär 50 meter kvar att rensa 😜

Jag tar en paus och ska gå in och fylla på hundarnas godisburk. Ett väldigt genomtänkt beslut med tanke på hur mycket jag darrar och skakar efter fighten med grästuvan, eller inte.

Burken hamnar såklart på golvet och godiset sprids över större delen av golvet. Medan jag kravlar omkring och försöker få händerna att greppa de små godisbitarna tänker jag att det var ju en himla tur att jag tappade burken innan jag fyllde på den 😂

Nu ska jag försöka att inte orsaka några större katastrofer så jag sätter mig ner i rottingsoffan på altanen och inväntar att maken kommer hem cyklande 😉

Önskar er en solig och lugn helg 💙