mittlivmedme.blogg.se

Vi åkte visst iväg på camping fast jag sagt att det fick vänta till maken slutat snarka. Något som inte verkar hända. Jag minns att jag i någon vek minut föreslog för maken att vi trots allt skulle ge oss ut med husvagnen. Ibland är jag inte bara klenare än jag tror utan även dummare ;-)

Det första vi möts av är en lång kö till incheckningen. Spelar ingen roll om man förbokat eller inte. Jag vet inte riktigt hur campingen tycker att det ska vara en bra start på vistelsen hos dem att köa i evigheter i den stekheta solen? Kanske borde man bemanna alla kassorna när det är högtryck?

Den unga killen som checkar in oss har nummerlappar liggandes överallt på sin disk så maken går och hämtar en tom mugg och hjälper honom att städa undan lite :-)

Till slut får vi checkat in och maken försöker visa mig på kartan var vår plats är men det är ingen idé jag fattar ändå inte. Är ju ett jytter av platser, vägar, servicehus och lekplatser och min hjärna fattar inte. Det är ju tur att inte jag behöver hitta själv för då hade jag antagligen fortfarande irrat omkring.

Maken kör till vår plats där det visar sig att det inte finns några markeringar var platsen slutar eller börjar och man ska ställa vagnen fyra meter från alla andra med rekomandation att draget är utåt. Lycka till med det när du är sist på den raden. Till råga av allt sitter en medelålders man i sin solstol med ölen i högsta hugg och råglor hela tiden för att se om vi lyckas backa in husvagn och sätta upp förtält utan skilsmässa.

Att sätta upp förtält med spagettiarmar betyder att jag mest håller något litet hörn på tältet medan maken gör resten.

Precis som att hämta vatten är rätt uteslutet eftersom det är meningslöst att gå hundra meter för några deciliter.

Eller att gå och diska själv för då måste jag ju bära disken fram och tillbaka till servicehuset i tjotahejti.

Det är en väldigt stor camping med få servicehus så det blir långa promenader på flera hundra meter för att gå på toa och duscha och där man nästan garanterat får stå i kö och duscha i kallt vatten.

Dessutom verkar många campingar tycka att damer och herrar nu för tiden ska dela hygienutrymmen och som kvinna med överkänslig näsa uppskattar jag inte att dela toa med gubbar som ätit något ruttet och som har tidningen med sig på dass. Hemma brukar jag aldrig behöva fälla ner toasitsen för herrarna i min omgivning sköter sig exemplariskt. Hur kul är det då att fälla ner toasitsen efter främmande gubbar som tydligen har svårt att träffa rätt?

Så har vi den konstanta ljudmattan på en camping, det är en bas som känns ända in i ryggmärgen från en husvagn lite längre bort, hundar som skäller, barn som leker och stojar och några överförfriskade grannar som är äckligt glada.

Och inte att förglömma, på camping tänds grillarna nästan sektlikt på kvällskvisten med ett överskott av tändvätska och snart sprider sig stanken av tändvätskebränt fläskött som en dimma över campingen. Har jag sagt att jag nästan kräks av doften av kött?

Det är liksom inte ME-vänligt någonstans så kanske inte så konstigt att jag insåg ungefär samtidigt som jag såg den gloende mannen att jag faktiskt inte gillar att campa längre. I alla fall inte i Sverige där man hellre glor och tar en klunk öl än hjälper till. Inte för att vi behövde någon hjälp men vi behövde inte heller publik.

Och att åka utomlands och campa blir nog inget med så länge jag inte mår bättre. Det är för jobbigt att sitta länge i bil och då blir det inte värt det ändå.

Lite semester från den här kroppen hade faktiskt varit rätt skönt :-p