mittlivmedme.blogg.se

Klockan är tio på kvällen och jag smyger ner i sängen och sätter på teven som jag brukar göra.Det brukar ju bli ett par timmars tevetittande innan John Blund kommer på besök men det är helt okej för sedan sover jag oftast hela natten sedan jag fått saroten-tabletterna.

 

Jag ligger i sängen och fryser så jag skakar men tänker att snart blir både jag och sängen varm. Undrar bara vem som ska värma upp oss för min kropp verkar inte klara av att hålla sin egen tempertur än mindre värma upp något annat.

 

Efter en timmes huttrande går jag upp och hämtar ytterligare en teddyfilt, nu har jag två täcken och trre teddyfiltar så nu borde jag väl ändå snart bli varm.

 

Men mina fötter fortsätter vara som isbitar, det räcker tydligen inte med de tjocka thermosockarna så jag går upp och hämtar ett par ullsockar som jag tar på under de andra sockarna. Så, nu borde jag bli varm.

 

Efter att ha sprungit ett par vändor på toaletten också lyckas jag till slut somna. Jag blir alltid så himla kissenödig när jag fryser så där och jag som inte vill lämna mina täcken.

 

På morgonen när jag vaknar igen är jag fortfarande iskall fast jag haft alla täcken och filtar ända upp till nästippen. Tittar på termometern. vi har trots allt nästan 23 grader i sovrummet så så värst kyligt är det ju egentligen inte. Vet bara inte hur jag ska få min kropp att fatta.

 

Jag stiger upp och det känns som om jag ska frysa ihjäl. Vill inte klä av mig pyamasen och tvätta mig med de iskalla händerna men jag måste få på mig varmare kläder.

 

Medan jag står vid handfatet känner jag hur pulsen stiger, hjärtat rusar som om jag vore jagad. Yrseln slår till och jag börjar må illa. Skit också, jag har inte tid med en kroppslig krasch nu, vi ska ha kalas imorgon och jag hade faktiskt tänkt göra lite müsli idag.

 

Så snälla kroppen kan du vara snäll och vänta med kraschen till efter helgen? Jasså, inte det. Du bestämmer när du ska krascha och jag ska bara gilla läget.