mittlivmedme.blogg.se

Nu har jag haft hjärtklappning av och till i ett par veckor. Det känns som om den bara blir värre och värre. Den sista tiden har det varit svårt att sova på nätterna när det känns som om hjärtat galopperar och bankar för att komma ut ur bröstkorgen.

 

Frustrationen över att kroppen inte kan bete sig som den ska blandas med ren dödsskräck på nätterna. Tänk om det inte är Me´n som orsakar hjärtklappningen, tänk om det faktiskt är något fel på hjärtat och här ligger jag och försöker djupandas för att lugna ner hjärtat.

 

En natt var jag nästan på väg att väcka maken för att åka in till akuten men när jag tänkte på att ligga i någon hemsk korridor med lysrör tända i taket och massa ljud överallt ändrade jag mig. Borde inte kroppen signalera tydligare om jag verkligen måste åka in till akuten?

 

Igår var hjärtklappningen hemsk, jag kunde inte sitta och absolut inte stå upp utan att hjärtat började slå som om jag nyss sprungit ett maraton. Det blev alltså liggläge i stort sett hela dagen och bara att gå på toaletten eller hämta något att äta kändes som en gigantisk utmaning.

 

Jag slängde ut en fråga till mina fina ME-vänner på facebook om hjärtklappningen och fick massa fina tips men framför allt var det en tjej som skrev att man kan få hjärtklappning när blodvolymen är för låg. Det visste jag ju, det berättade ju neurologen för mig. Han sade ju att det var därför jag var så törstig jämt. Tänk att man kan glömma bort något sådant helt och hållet. Skulle behöva skriva en manual till mig själv hur jag ska bete mig när olika symptom uppstår.

 

Nu ska jag vätska upp mig och fylla på med resorb så kanske blodvolymen och hjärtklappningen rättar till sig. Egentligen skulle jag vilja putsa fönster och byta gardiner idag men det får jag nog överlåta till maken i helgen.

 

Tack alla ME-systrar och bröder för att ni stöttar och peppar <3