mittlivmedme.blogg.se

När jag var runt 38 år började ME flytta in i min kropp. Eller kanske hade ME smugit sig in tidigare men det var i alla fall då som den började visa sig. 38 år, tiden när barnen är allt mer självgående och man ska börja kunna satsa på sina egna drömmar lite mer. Jag älskade att vara hemma med barnen när de var små men någonstans så ville man ju hitta tillbaka till personen Nilla som inte bara är mamma, seviceinrättning och chaufför. 

 

Men vad gör man när ME kommer och gör livet surt för en medan andra runt omkring en kan träna och se ut som hälsan själva medan man själv har kondition som en storrökande 100-åring?

 

Vad gör man när hjärnan som tidigare fungerat alldeles utmärkt att ta hand om företags ekonomi och löner knappt vet hur man sätter på sig kläder längre? Vad gör man när man inte längre når upp till sin egen standard eller samhällets?

 

Man fortsätter försöka kämpa, man testar allt man kan för att må lite bättre men det är som att gå på slak lina mellan skyskrapor. Folk runt omkring en kommer med "goda råd" man inte bett om men orkar inte läsa en bok om ME för det är så jobbigt att läsa om hur dåligt de med ME kan må. Välkommen att praoa i min kropp en vecka!

 

När man genom nogrann planering och mycket vila, för att inte tala om en make som alltid stöttar, kan klara en kurs vare sig den är spirituell eller handlar om hundar så kommer det små knivstick i ryggen, sådär mellan raderna så man inte vet om man verkligen menar det eller inte. Små ord om att det var ju fantastiskt att du kan komma iväg på kurs när du verkligen vill. Det är inte viljan det är fel på, det är orken!!!!

 

Känslan man fylls av när folk säger att man inte ska känna efter så mycket. Man behöver inte känna efter när det känns som om någon kör in knivar i lederna, eller när kroppen sakta töms på energi eller när hjärnan leker kurragömma med alla ord. Hade det räckt att låta bli att känna hade jag nog bestigit berg nu. Det finns så mycket jag skulle vilja prova att göra som inte kroppen klarar medan åren bara rusar förbi.

 

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt fuck this shit, jag bestämmer över min kropp och den svarar med migrän, att händer sluta fungera och hjärnan är som ett tomt A4 ark. Det går inte att tänka bort när det gör så ont att man inget hellre vill än att någon tar bort smärtan på vilket jäkla sätt som helst om jag så ska hoppa från ett tak och låtsas att jag kan flyga för några sekunder. 

 

Men vad gör allt det här med en när man var en energisk, målinriktad kvinna som inte hade några problem att laga mat, hänga tvätt och hjälpa barn med läxor på samma gång. När man var en kvinna som var fysiskt starkare än många män som älskade att utmana kroppen, när man var flitig som en myra på sin arbetsplats och man försökte finnas till för de som behövde en?

 

Vad gör det med en när man känner att folk alltid är besvikna för att man inte kan göra det de vill eller som de vill?

 

Det har tagit mig många år att inse att jag inte bara är den högpresterande kvinnan utan faktiskt har en mycket viktigare del i mig. Det var nog egentligen när jag gick alla kurser (utspritt på många år) inom healing och medial coaching som jag förstod hur skevt jag såg på mig själv. Mina nära och kära älskar ju inte mig för att jag presterar, de älskar ju mig för att jag är jag. Men fortfarande brottas jag ständigt med det dåliga samvetet och känslan av att vara latmask och den känslan växer alltid till sig när folk tycker det är konstigt att jag orkar vissa saker.

 

Det ingen av dem ser är hur mycket min man gör när jag exempelvis har en hudkurs på zoom. Ja på zoom, jag åker inte ens iväg. Han städar, han fixar mat, han tar hand om hundar och påminner mig om att inte planera in något de närmsta dagarna efter kurs. Ofta när vi åkt iväg någonstans så har han tagit med sig en liten flaska pepsi max till mig och kanske en chokladbit för han vet att jag kommer att behöva det för att orka bilresan hem. 

 

Min dotter sade en klok sak en gång när jag sade att jag måste försöka dricka mindre Pepsi max. Först frågade hon varför, det är ju inte som att jag dricker litervis varje dag. Sedan sade hon att jag hade hälsoångest och så är det ju. Också något som kommer med alla fördömmande från folk runt omkring en som tycker att man ska äta på ett visst sätt för att bli frisk. Men hade det varit så enkelt hade nog läkarna redan listat ut det :-)

 

Så varje dag brottas man som kroniskt sjuk inte bara med det som sjukdomen ställer till det med utan sin självkänsla och sina demoner. Det är inte lätt att känna att man duger något till när man inget duger till liksom.