mittlivmedme.blogg.se

Då helt plötsligt går min hjärna helt bananas och bara: tjoho nu jäklar ska vi göra allt vi inte orkat sedan innan jul och gärna göra lite till. Så igår fick jag för mig att "bygga" en trappa in till växthuset.

Vi hade en brant och lerig liten backe in och den var inte särskilt ME- vänlig så jag tog några stenplattor och byggde två steg in. Blev ganska nöjd utefter min fysiska förmåga.

Och när maken och jag åt middag igår och jag jagade maten på tallriken, redo att börja äta med händerna, frågade om jag gjort för mycket under dagen. Jo om man tittade på mina skakiga händer så kan jag gjort lite mer än min kropp uppskattade.

Idag åkte jag iväg med hundarna och promenerade där det rör sig mer folk än här i skogen och gick in en sväng i djuraffären. Tänkte titta på en ny matskål till Stella som inte åker kana på golvet men tyckte att 279 kr för den billigaste och allra minsta var lite att ta i så kom ut tomhänt.

När vi kom hem däckade både jag och hundarna i soffan och nu kommer det där dåliga samvetet och liksom knackar på i skallen. Borde du inte göra lite nytta? Starta en tvätt? Bära ner grejer till nya hundfrysen? Baka hundgodis? Men för tusan gör vad som helst utan att leka soffpotatis.

Jag vet att jag behöver vilan för att orka laga middag sedan men ändå är det som att jag har ett monster inom mig som försöker övertyga mig om att jag bara måste anstränga mig lite till.

Rätt galet att duktig flicka syndromet klistrar sig fast som ett gäng kardborrar i min hjärna fast jag haft ME i minst 15 år och borde veta hur viktigt det är med pacing och att absolut inte göra mer än dagsformen tillåter.