mittlivmedme.blogg.se

Igår följde jag med maken till Ica för att veckohandla. Vi tänkte att om vi åker direkt efter frukost så är det nog rätt lugnt och jag gillar ju att följa med någon gång ibland för att hålla mig uppdaterad på laktos- och glutenfritt. Det blir ju lite enahanda att bara äta det man kommer ihåg finns och det är inte så lätt för maken att hålla ordning på alla tillsatser som behöver undvikas även om han gör ett jättebra jobb och verkligen försöker köpa nyheter till mig. Dessutom ville jag kolla vad jag kunde köpa för grönsaker till hundarna nu när jag gör egen mat till dem.

 

I alla fall när vi kommer till Ica så är det egentligen rätt lugnt men så fort vi kliver innanför dörrarna så känns det som att det kommer en tryckvåg av ljud och intryck som nästa slår omkull mig. Jag blir nästan chockad av kraften som kommer emot mig. Jag som känner mig nästan fungerande hemma i min skyddade värld.

 

Jag håller krampaktigt i handlarlistan och pennan medan maken vant styr kundvagnen mellan gångarna och guidar mig rätt. Jag lyckas med nöd och näppe bocka av på listan det maken plockar på hyllorna. Det krävs en oerhörd koncentration att försöka se vad det står på listan samtidigt som jag försöker värja mig från ljudmattan som kramar mig allt hårdare.

 

Det känns som om hyllorna ska välta över mig samtidigt som om det känns som att det blir allt trängre bland allt folk som springer som yra höns mellan hyllorna och ropar till varandra. Varför har alla så bråttom, varför måste de slänga sig framför en som om det var den sista mjölkförpackningen på jorden?

 

Jag kämpar för att hålla balansen när det känns som om hela golvet börjat gunga som om jag vore på Danmarksfärjan. Jag känner hur tårar av utmattning och panik börjar bränna under ögonlocken. Egentligen vill jag bara springa ut i ren panik men jag är ingen quitter är det enda jag tänker.

 

Jag försöker se vad som finns på den glutenfria hyllan medan maken letar efter annat i affären men det är en anställd som slänger upp lådor med ett jäkla brak precis intill. Han sade faktiskt till maken att han fick flytta på sin kundvagn så att han kunde packa upp, så nära var han. 

 

Fokusera Nilla, du ska ha lite knäckebörd. Hur svårt kan det vara? Jag försöker läsa på innehållsförteckningen, Jag kan inte fokusera ögonen på den lilla texten utan får hoppas att de fetmarkerat allergenerna och går helt enkelt på att jag inte ser VETE, MJÖLK eller NÖTTER med fet stil. Jag kommer inte ens ihåg vad jag brukar ha för knäckebröd hemma.

 

Maken kommer och hämtar mig och vi fortsätter sakta men säkert mot kassorna. Maken är väldigt duktig på att gå rakaste vägen och ta varorna vi behöver i rätt ordning men det är ju inte helt lätt när det är jag som håller i handlarlistan så jag visar den för honom. Jag har ingen aning längre om vad vi ska ha eller om vi ens gått förbi den avdelningen.

 

Jag ser en burk med tomater och försöker se vad den kostar men på skylten står det plommon. Men vad tusan det ser de väl att det inte är plommon eller? De har jordgubbar intill men de har ingen skylt alls så jag stuntar i dem. Orkar inte ens fundera ut hur jag ska ta reda på priset fast de ser så goda ut.

 

Maken pratar om att välja sallad men jag ser bara en grön våg som rör sig bakom glasdörrarna. Han väljer snällt någon sallad utan att fråga mer. Jag orkar inte, jag som trodde att jag var mer fungerande än så här.

 

Maken frågar flera gånger om det är jobbigt men jag orkar bara nicka. Om jag försöker prata känns det som att antingen exploderar skallen eller så bryter jag ihop. Hur i helvete orkar folk handla och hur kan ens folk tycka det är kul?

 

Om jag hade levt ensam hade jag snällt fått beställa mat på nätet och hoppats att min hjärna hade klarat av att välja rätt storlek på förpackningar och läsa rätt på innehåll. Jag är så tacksam att jag har en make som snällt åker och handlar varje vecka trots att jag är rätt svår att handla till med sjuttioelva allergier och dessutom äter jag inget kött.

 

Jag är ändå lyckligt lottad som kan leva i min egen lilla bubbla hemma i skogen där jag får känna mig förhållandevis frisk och pigg men jag inser när jag gör sådana här utflykter att jag har rätt långt kvar till frisk på riktigt.