Maken fick rycka in
Fast jag vet att jag inte kan rå för att jag är sjuk och klen så kan jag ändå inte bli kvitt känslan av att vara lat och smita från jobb när maken virvlar fram här hemma.
Jag går ut och ger mig i kast med en sedan länge försakad rabatt där vildhallonen slagit rot. Det kan väl inte vara allt för svårt att riva upp lite taggiga buskar och ogräs och flytta några blommor från en annan rabatt? Ja, det händer att jag glömmer hur svag jag är och lever kvar med bilden av den starka Nilla som kunde dänga vuxna karlar i mattan i judon.
Jag försöker kapa rötter med spaden men det är rent löjligt hur svag jag är. Men enveten som jag är så fortsätter jag utan framgång. Jag drar, hackar och sliter till tårarna bränner under ögonlocken.
Dumma ME, dumma klena armar, dumma ogräs, dumma allt. Jag vill ju kunna själv. Det är ju inte ett helt träd jag vill fälla heller och som vanligt kommer maken till undsättning.
Han rensar rabatten och gräver upp blommor som ska flyttas så jag behöver bara ställa ut dem och sedan häller maken på ny jord.
Oftast orkar jag vara stark och se livet för vad det är och vara tacksam för det jag kan göra men ibland tar frustration och besvikelse över. Allra helst när man inte kan göra små saker i trädgården, sådant som andra gör för att må bra och sortera ut tankar.
Förr tränade jag eller storstädade jag när jag hade känslor och tankar att bearbeta. Nu är jag helt utlämnad till att bearbeta mina tankar och känslor i stillhet fast jag bara skulle vilja träna skiten ur kroppen.
