mittlivmedme.blogg.se

Förr om åren har jag tagit helt slut bara av bilresan upp men den gick förvånansvärt bra i år.

Förra året testade jag för första gången på sex år (tror jag) att åka lite skidor i en barnbacke och i år värmde jag upp i barnbacken men utmanade mig själv genom att ta stolsliften upp till toppen.

Väl där uppe så slogs jag av den helt underbara utsikten och insåg att jag inte bara saknar att susa nerför backarna och gemenskapen med resten av familjen.

Efter att ha beundrat utsikten en stund gav jag mig utför och det dröjde inte många meter innan knäna började leka kastanjetter och mjölksyran fullkomligt sprutade ur låren. Eftersom musklerna fortfarande är rätt svaga så kändes det som om skidorna levde sitt eget liv i lössnöhögarna och det gällde att ha tungan rätt i mun om jag inte ville testa hur brett jag kunde åka 😂

Men med ett gäng pauser i backen kom jag ner utan att ha ramlat en enda gång. Dottern och svärsonen som tog hand om hundarna medan jag åkte utför kom och bar mina skidor till stugan.

Jag måste erkänna att jag blev väldans förvånad när jag inte hade någon träningsvärk efter mitt skidäventyr 🤔

Nästa år ska jag försöka att klara av att åka vid två tillfällen. Alltså dubbelt upp mot i år 💪🏼

Jag mår bra av att ha mål att sikta på men det gäller såklart att de är realistiska. 

Idag kom en och en halv veckas aktivitet (packa lite varje dag inför resan, roa hundar, åka skidor och vara social) som xblåtusen som sonen kallade x2000-tågen och körde över mig.

Hjärnan funkar med nöd och näppe, jag fryser hysteriskt och har ont överallt men det var det värt. Bara att få bevis på att jag, visserligen med myrsteg, fortsätter att förbättras gör att jag nu vet att det jag gör funkar för mig.