Ett stort steg.

Igår kom vi (hela familjen) hem från en veckas skidsemester. En vecka som brukar vara mycket blandade känslor för mig. Glädje över att vara tillsammans med familjen och sorg över att jag inte längre kan vara med och åka skidor.

Men redan i höstas hade jag bestämt att i år skulle jag minsann testa ett åk i Åke-backen, en grön backe bara ett stenkast från stugan.

Sagt och gjort, min skidutrustning fick följa med och på tisdagen när jag hämtat mig någorlunda från bilresan så bar det av.

Familjen råddade med hundar, mina skidor och mig för att jag skulle ha så mycket energi kvar som möjligt när jag kom till backen. Tack älskade familj, ni betyder så mycket för mig 😍

Det kändes lite nervöst men ändå väldigt bekant att få på sig skidorna igen och jag hade full tillit till att kroppen skulle komma ihåg hur man gjorde.

Det var en sådan enorm frihetskänsla att glida ner för backen och ett stort bevis för att jag blivit mycket starkare. När jag åkte sista gången för minst sex år sedan fick jag ju ge upp för att musklerna inte orkade styra skidorna men nu har de vaknat till liv igen.

Det är inte lätt att få maken rörd till tårar men jag lyckades 😁 Att se hans glädje för min skull fick mina tårar att bubbla upp annars var jag nog mest som ett barn på Liseberg.

Jag vågade mig på tre åk i den lätta barnbacken innan jag åkte in till stugan igen beredd på att Träningsvärken skulle komma smygande men den uteblev 😮

Nästa år ska jag utmana mig själv att åka till en blå backe vilket är snäppet brantare än den gröna som ju är den snällaste backen av alla.

Jag kommer att leva på den här framgången länge och hoppas och önskar att alla som är kroniskt sjuka någon dag ska få göra något ni drömt om länge.

Btw så är det fegt att skicka anonyma kommentaren till bloggen om inlägg jag gjort bara på min facebooksida. Vill du mig något kan du väl i alla fall ha kulor nog att skriva till mig på messenger istället för att gömma dig bakom någon anonym kommentar 😠


Kommentarer:

1 ME alltidvila:

Är så glad för din skull och förstår din lycka <3

Svar: Tack finaste 😍
Nilla

2 blommaiasfalt.blogg.se:

Helt underbart👏🏻 Vilken glädje❤️
Kram Lisali

Svar: Oh ja 😊 kram ❤
Nilla

3 Anonym:

Så glad för dig! Hur länge var du sjuk innan det började vända? Skönt att läsa om dina framsteg det ger hopp💗kram Johanna

Svar: Jag var sjuk i ca 10 år innan det började vända. Den ena specialisten jag träffat sade att det inte var helt ovanligt att man kände en liten förbättring någon gång mellan fem och tio år efter insjuknandet 😊 kram
Nilla

4 Anonym:

Blir så jäkla glad att jag sitter här å gråter.

Så himla skoj.

kram

Svar: 😍 kram
Nilla

5 åsa i åsele:

Joo meen YES det var jag som i min glädje å tårar glömde fylla i namn.

kram

Svar: Söt du är 😊 kram
Nilla

6 En långvarig förkylning:

Nu fick jag tårar i ögonen! Fastän jag redan läste om det igår😅
Jag minns ju dina inlägg från förr när ni åkt upp, och hur kämpigt det var bara att vara med passivt. Vilken lycka att kroppen börjar fungera!❤️


Svar: Det är helt underbart att kroppen på något vis trots allt lyckas läka sig. kram
Nilla

7 Sylvia:

Blir så glad för din skull och känner mig hoppfull för egen del. Kanske en dag.....är det min tur <3

Svar: Det hoppas jag verkligen ❤
Nilla

8 Pisan/LitenUggla:

Vad härligt att läsa! Är glad för din skull ♥ Kan förstå vilken underbar känsla det måste ha varit. Kraaaam! ♥

Svar: Tack finaste, önskar jag kunde dela med mig av lite förbättring till er som behöver. kram
Nilla

Kommentera här:

Besökstoppen