mittlivmedme.blogg.se

Professor Gottfries tror att jag började utveckla ME i tonåren pga en stafylokock-infektion jag hade när jag gick på mellanstadiet (tror jag 😜)

I efterhand förstår jag ju att det inte var normalt att svimma lite då och då vid ansträngning. Och att det inte var normalt att få influensa varje fredag när jag jobbade på förskolan. Och jag var ofta sjukt trött men allt det här kopplades samman med min astma och mina allergier.

Nog pratat om det. Jag ville bara förklara att jag troligtvis haft ME mycket längre än jag trott men det var inte förrän 2006 jag sökte sjukvård för min utmattning och mina domningar. Nu ljög jag, jag var faktiskt sjukskriven under olika korta perioder när jag var mellan 20 och 24 år (tror jag, igen 😉) men då kopplades mitt mående samman med sjuka hus.

I alla fall det jag egentligen ville säga var att jag får dåligt samvete och skuldkänslor över att jag blivit bättre när det finns så många svårt sjuka som fortsätter att vara sjuka år ut och år in. Det är inte rättvist.

Jag önskar att jag kunde dela med mig av något magiskt pulver till er alla men det enda jag kan dela med mig av är hopp.

Oavsett om jag nu varit sjuk sedan tonåren och i så fall i runt 35 år eller om jag blev sjuk omkring år 2006 och i så fall varit sjuk i 12 år så har jag ju blivit bättre utan att riktigt veta vad som hjälpt då jag ju testat allt mellan himmel och jord. 

Och jag tror inte att fokus bör ligga på någon mirakelmetod, för de finns nog inte. Än i alla fall. Det allra viktigaste att jobba med, tror jag, när man har ME är pacing och kosten. Om dålig mat kan göra oss sjuka är det ganska naturligt att bra mat kan få oss att må bättre. Och att pausa och vila är superviktigt när man har ME. 

Och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte blivit frisk. Det betyder inte att man inget hellre vill eller att man inte försökt. Jag blev bättre först då jag slutat jaga bot och accepterat att mitt liv var som det var.