När jag kommunicerar med människor runt omkring mig så tänker jag på hur jag formulerar mig och uttrycker mig för jag vill ju inte såra någon och jag vill mycket hellre försöka lyfta en människas självkänsla och självförtroende än att med kanske en enda dum kommentar sänka någon.
Men när jag pratar med mig själv, tyst i huvudet för om man pratar högt med sig själv tenderar folk att tro att man misst förståndet 😂, så är jag precis tvärtemot mot när jag pratar med andra.
Jag sågar mig själv längs med fotknölarna, jag dömmer mina egna handlingar mycket hårdare än andras och inget jag gör duger för mig själv. Jag är egentligen en väldigt krävande värd till kropp och själ.
Självklart förstår jag att jag inte på något sätt hjälper och lyfter mig själv men det är precis som om jag har någon inbyggd tyrann som skriker att jag inte ska tro att jag är något om jag mot all förmodan försöker berömma mig själv.
Jag försöker bryta det här mönstret genom att varje kväll när jag går och lägger mig tänka ut minst tre saker jag gjort bra under dagen.
Men det är jättesvårt att komma på hela tre saker och oftast blir det, det gjorde jag bra men....
Alltså jag förringar allt jag gör. Exempelvis var en person jättenöjd och tacksam över healingen hon fick av mig och då blir mitt svar: det är ju jättebra men det är ju egentligen inte jag som ger healingen utan jag är bara ett redskap på vägen.
Eller som när någon berömmer mig för att jag fått Bella så duktig på vissa moment som nosework då är det ju inte tack vare mig utan för att Bella är så läraktig.
Hur pratar du till dig själv? Är du också allt för hård eller har du något bra knep att dela med dig av så att man kan bli snällare mot sig själv?
svar
Jag har typ 13 mil till närmaste fjäll :)
men det är omkring 80 mil till Göteborg hemifrån från mig ;-)
kram