Acceptans
Jag har haft lite diskussioner med andra kroniskt sjuka om acceptans och att jag tror att det har en stor bidragande del till mitt tillfrisknande.
Inte så att man blir frisk bara för att man en dag säger, okej jag accepterar skiten jag fått på mina axlar utan mer att man inte längre ödslar energi på att slåss mot något man redan har förlorat matchen mot.
Jag har ju redan fått ett gäng kroniska sjukdomar vare sig jag gillar det eller ej, att då försöka slåss mot dem är ju som att ge dem ännu mer bränsle.
Om jag istället accepterar att okej nu är mitt liv så här med dessa sjukdomar, då gör jag så gott jag kan för att försöka förstå vad min kropp vill ha ut av mig.
Det är absolut inte lätt och det är inget som sker över en natt. Det händer fortfarande att jag i mitt huvud skriker åt min kropp och frågar vad i helvete den vill mig. Men jag har slutat att se både kropp och sjukdomar som ett straff.
De ger mig istället oändliga möjligheter att utvecklas och växa. För visst växer man när man inser att man hittat ett nytt sätt att genomföra saker som jag trodde var omöjliga och visst är vi alla fantastiska som dagligen kommer på nya lösningar.
Mycket gör vi utan att ens vara medvetna om att vi kommit på en ny lösning.
Självklart måste man få sörja och vara förbannad för att man fick sjukdomar som gjorde livet till något annat än man tänkt sig men den processen måste ju ta slut någon gång och när man byter ut sorg och ilska mot acceptans så händer saker med en som är svårt att sätta ord på.
Nu tänker ni säkert att det är lätt för mig att skriva som blivit så mycket bättre och visst så kan det vara men jag har fortfarande dagar då jag undrar hur i helskotta jag ska orka fixa någon lunch, när det känns övermäktigt att slänga ihop en smoothie men jag försöker att inte lägga för mycket energi på att jag inte orkar utan istället lägga fokus på det jag faktiskt orkade göra.
Okej jag orkade inte göra en smoothie idag men jag orkade gå ut med Bella en liten sväng i skogen. Vilken lycka att jag bor granne med skogen ;-)
Och nej det handlar inte om att tänka sig frisk utan mer att lägga sin energi på de saker som lyfter en och då är det väldigt viktigt att man har närstående som förstår en och inte säger saker som: hur kan du orka gå på promenad om du inte orkar göra en smoothie.
Var glad istället för att jag orkade ta promenaden. Nästa gång kanske jag orkar båda delarna för att jag kom ihåg att spara lite energi till smoothien också ;-)
För mig handlar inte acceptans om att ge upp utan att acceptera att så här är läget just nu.
Å så bra skrivet! Håller med om att det tar enormt mycket energi att stångas mot sjukdomen. I mitt fall har det varit bättre att lägga ner alla förhoppningar och sluta jaga bot. En balansgång såklart, för klart man vill testa olika behandlingar eller tillskott, men det får komma pö om pö. Kroppen ska ju ha energi för att kunna läkas också. Man går väl igenom olika faser, man behöver sörja och man behöver hoppas, men det är så himla skönt att landa och bara vara också, en dag o taget, hitta nya vägar att funka på.
Jag har ju medan jag varit som sämst kunnat snorkla några ggr per sommar, helt overkligt eftersom jag resten av året ligger i sängen, men för mig har det funkat. Sån känsla det måste va att kunna gå i skogen nu! Skogen och naturen (och för mig havet) är ju så läkande på nåt sätt, går inte att jämföra med andra sysslor, det handlar inte alltid om muskelkraft, det är helheten av en aktivitet som räknas.
Kram❤️