Tack för er uppmuntran.
När jag igår avslöjat både här på bloggen och på min egen facebooksida att försäkringskassan godkänt att jag får starta eget och jobba några timmar per vecka så fick jag fantastiskt mycket uppmuntran.
Det var ord som att jag var modig och att man beundrade mig som droppade in och jag undrade nästan vad jag ställt till med. Jag är väl inte modigare än andra? Kanske lite envisare men det är inte alltid positivt.
Men hur läskigt det än är att ta kliver ut i det okända så är jag tacksam och ödmjuk inför att jag får möjligheten.
Tacksam för att min familj tror på mig och hjälper mig att pröva mina skadeskjutna vingar.
Tacksam för att systemet faktiskt tillåter att man försiktigt prövar att ta vacklande steg på en okänd väg.
Jag är fortfarande långt ifrån frisk men den energi jag får av att våga ta steget in i något nytt får mig att glömma domnande armar, skakande händer, sluddrande tunga och förvirrad hjärna, i alla fall för en liten stund.
Nu börjar en ny jakt på balans och nya pacingstrategier behöver inarbetas men det ska gå. Jag vill så gärna visa, både för mig och andra, att man kan klara att slita sig loss från sjukdomens bojande kedjor. Det är inte lätt men vem har sagt att det ska vara lätt att leva ;-)