När man inte kan styra.
Idag när Bella och jag skulle gå vår lugna och härliga promenad i skogen blev den inte så lugn som jag hade hoppats för det var två motorcrosskillar ute och körde samtidigt och de låter inte precis lite de där maskinerna. Jag får väl vara tacksam för att de körde försiktigt förbi mig och Bella.
När vi kommer hem tänker jag att jag ska passa på att njuta av sol och lugn ute på altanen en stund. Det ska visst bli regn i flera dagar 😥
Jamen självklart så kör en granne med en fyrhjuling fram och tillbaka, fram och tillbaka en sådär sjuttioelva gånger och min hjärna kryper ihop i sitt lilla skal och gör allt den kan för att skydda sig från ljuden som misshandlar den.
Vid sådana här tillfällen drömmer jag om att bo på en öde ö lång bort i tjotahejti. Det är nog svårt att förstå hur handikappade det är att vara så ljudkänslig som många med ME är.
En del har till och med uppfattat det som att jag hatar alla som orsakar ljuden men det är ju inte de som är det stora problemet utan ljuskänsligheten.
Alla måste ju få klippa gräs och såga brädor eller vad tusan de nu gör sedan så kanske man trots allt får visa lite hänsyn till sina grannar, även om de inte är ljudkänsliga, och inte föra hur mycket oljud som helst och kanske inte hur länge som helst för även om man inte är ljudkänslig så kan ju hjärnan behöva lugn och ro efter jobbet.