mittlivmedme.blogg.se

I det här landet ska man vara lagom och inte sticka ut åt något håll för annars verkar alla bli lika rädda för dig som för terrorattentat.

Om man nu är ohysad att bli sjuk så får man ju se till att bli lagom sjuk. Inte i sådana där tråkiga livslånga sjukdomar för det orkar ju ingen frisk med. En influensa eller magsjuka är mer lagom om man vill ha kvar vänner och få förståelse.

Tänk då de där människorna som är så otacksamma att de föds med handikapp. Det blir ju jättepinsamt för alla andra när de försöker åka kollektivt och röra sig ute på stan. Men ingen skulle naturligtvis erkänna det, ens för sig själv eftersom de tror att de är människorättskämpar då de faktiskt skänker flera hundralappar till någon känd organisation lagom till jul.

Att det egentligen är för att döva det egna samarbetet när man förköpt sig på dyra julklappar talar vi tyst om.

De flesta tycker att det är väldigt synd om personer som behöver fly från krig och elände och självklart måste vi hjälpa dem. Men låt dem inte flytta in i vårt trygga villaområde för guds skull. Vem vet vad mörkhyade och slöjbetäckta människor gör med huspriserna och är det verkligen tryggt för barnen att möta dessa icke blonda människor på väg hem från skolan?

För att inte tala om att bygga ett hospis på den oanvända ängen som ändå ligger för nära den starkt trafikerade vägen. Tänk om vi måste se döende människor? Jo för de brukar ju vandra omkring som zombies i villaområden och skrämma skiten ur fisförnäma människor.

Varför är vi så rädda för det som inte är normen eller det vi kallar normalt? Är det så jobbigt för egot att hjälpa någon behövande eller vänta någon minut extra för att en rullstol ska komma upp på tåget eller kommit förbi i affären eller på caféet?