Söndagsbryt.
Det är söndagsmorgon och det är dags för frukost. Gröten är redan upphälld i tallriken. Tror maken har insett att det är bäst att han häller upp gröten om den ska hamna i tallrikarna.
Jag greppar min sked och inser att det kommer att bli en tuff utmaning att inmundiga frukosten idag.
Handen skakar så skeden hoppar och far. Jag får titta efter så jag verkligen håller skeden eftersom jag inte riktigt känner om jag har något i handen.
Första försöket misslyckas, ingen gröt når munnen, andra försöket lika så. Jag lägger ner skeden och tar några djupa andetag. Inte bryta ihop Nilla.
Maken frågar om jag vill ha hjälp men jag avböjer. Jag försöker en tredje gång men nej, det blir nog ingen frukost idag.
Maken säger att det inte är ett nederlag att få hjälp.
JO, DET ÄR DET!!!
Tårarna börjar spruta. Inget snyggt filmstjärnelipande här utan riktig fulgråt med hulkande och snor som rinner.
Jäkla kropp, jäkla ME, jäkla allt. Jag orkar inte vara stark längre. Jag orkar inte.
Maken tröstar och gråten sinar. Kanske mest för att det inte går att klämma ut något vatten ur en öken.
Så nu har jag brutit ihop färdigt. Det är bara att snyta näsan och komma igen.
Den lösningsorienterade maken kommer på idén att testa att äta med handledsskydd. Då kanske jag inte skakar riktigt så mycket åt alla håll och kanter.
Jag funderar. Det kan nog funka. Jag testar och mycket riktigt, det blev mycket lättare att äta nu. Fortfarande krävs mycket energi och koncentration för att ens träffa munnen men jag kan i alla fall äta själv.
Jag hoppas aldrig den dagen kommer då jag måste matas. Då äter jag hellre smoothies med sugrör. Någon stolthet vill jag ändå ha kvar ME till trots.
<3