Strömavbrott.
Jag ligger i sängen och drar mig, eller snarare samlar kraft för att masa mig upp när villalarmet piper till. Inte som att någon gör inbrott mer som att något är fel.
Sedan hör jag hur tanken i källaren bubblar en stund och hela huset blir knäpptyst. Jag trodde att vårt hus var tyst i vanliga fall men jag inser att vi faktiskt alltid hör tanken och fläktarna som ett svagt sus.
Tystnaden håller bara i sig i någon minut sedan börjar nog allt som kan låta låta. Då förstår jag, vi hade strömavbrott. Jag borde ju känna igen ljudet från larmet vid det här laget men tydligen inte.
Det var väl onödigt med en minuts strömavbrott, nu måste jag ju ställa om en massa klockor. Jag står nämligen inte ut med de blinkande displayerna till maken kommer hem. Fast sin egen klockradio får han ställa om själv. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker, jag lyckas ändå inte. Hur svårt kan det vara egentligen?
Förutom att bli irriterad på alla blinkande displayer på spis, mikro mm så stör jag mig nu på det eviga suset från fläktarna. Det känns som om hjärnan har hakat upp sig.
Så mycket låter de inte egentligen men har man fått ett litet smakprov på tystnaden vill en liksom ha mer av den. Den var så skön, så snäll mot öron och hjärna, så mjuk, så förförisk, så tyst ;-)
EXAKT så är det! Får man väl smak på den ljuvliga tystnaden är det hemskt när det låter "normalt" mycket sen igen. Tycker det kunde vara strömavbrott jämt, både tyst och mörkt. Men elen behöva ju till annat. Kram och Glad Påsk 💛💚🐥