mittlivmedme.blogg.se

I helgen har maken och jag tapetserat om och lagt nytt golv i vår hall. En L-formad hall med snedtak och inte mindre än åtta dörrar. :-p

Som ni förstår så har maken varit den som klättrat upp och ner för stegar och burit allt tungt och stått för tänkandet.

Det hade sett väldigt dumt ut om jag som blir yr när jag tittar uppåt och inte kan lyfta armarna hade satt fast tapeterna högst upp för de hade nog fått börja mitt på väggen då ;-) Istället kröp jag omkring och satte fast tapeterna den nedre biten.

Maken var duktig på att se när jag behövde fikapauser och det behövdes nog för min hjärna tappade bort sig där ett tag och trodde att jag kunde jobba lika mycket son maken.

Det hände ju att jag behövde klättra några gånger då maken bara har två armar och behövde hjälp att hålla och mina två armar var de enda som fanns att tillgå här hemma men jag lovar att maken försökt leka bläckfisk först innan han bad mig. Och det gjorde ont i mig att se hur stressad han blev när jag skulle hjälpa honom att hålla en stor och tung typ taklist som sitter mitt där snedtaken möts.

Men jag säger ju att allt går bra och det blir liksom upp till maken att se om jag verkligen orkar (inget jag är stolt över) som en gång när jag klev upp på pallen och mina ben kom i självsvängning. Då sa maken. Nu klättrar du inte mer!!!

Trots att jag var helt slut igår med den värsta Träningsvärken jag någonsin haft och med superduperont i halsen så har jag faktiskt orkat mer än jag någonsin trodde i helgen. Det här hade verkligen inte varit möjligt för lite drygt ett år sedan.

Så även om jag tycker att hösten/vintern är hundra gånger jobbigare än sommaren för kroppen så känns det ända som det går sakta åt rätt håll.

Så även om jag ser ut som en hundraåring som gjort i byxan när jag går idag så är jag nöjd med vårt arbete och framför allt att kroppen lät mig vara delaktig. Visserligen på kroppen villkor men ändå.