mittlivmedme.blogg.se

Som kroniskt sjuk så får man ofta höra att man ska vara glad för det man har och det man kan göra istället för att sakna det man inte kan göra. Det låter väl himla käckt men det är inte fullt så lätt.

Självklart är jag både glad och tacksam för mycket jag har här i livet som min fina familj eller som att jag har privilegiet att kunna bo i ett hus ute i skogen och jag är också väldigt glad för att jag mår bättre än på flera år.

Men betyder det att jag inte kan sakna saker jag inte kan göra för det? Tyvärr inte. Jag saknar ändå att kunna vara den person jag var förut där jag kunde vara aktiv och självständig.

Istället får jag dagligen dåligt samvete för att den stackars maken får vara mer assistent än make åt mig och då är jag ändå inte särskilt bra på att bli omhändertagen.

Att få höra saker som, men du kom ju hemifrån förra veckan var glad för det, hjälper faktiskt inte. Måste jag ge upp min längtan om ett normalt liv bara för att jag haft oturen att bli sjuk?

Och så finns det ju självklart de som tror att man är frisk bara för att man för en gångs skull både orkat sminka sig och ha lite roligt. För kan man ha roligt en kväll så kan man ju självklart arbeta heltid, eller? 

Och jag tycker inte att man som kroniskt sjuk ska behöva smyga med att man roat sig eller behöva försvara varför man orkar gå på bio om man inte orkar jobba.

Hur man än gör så blir det fel. Om man tappar humöret och sugen för att livet med sjukdom känns jobbigt ska man rycka upp sig.

Är man ledsen för att man inte orkar saker man vill göra är man otacksam och lämnar man sitt hem och leker frisk några timmar så är man en bidragsfuskare.

Det pratas ofta om att vi sjuka blir bittra men är det inte egentligen alla som dömmer oss utan att se hela verkligheten som är bittra och missunsamma?