mittlivmedme.blogg.se

Värken biter sig fast med hårda tag och vägrar släppa greppet om min kropp, inte ens för en liten stund vill den ta paus. Och händerna,de vägrar greppa om saker eller ha någon känsel i fingertopparna. När kroppen är på det här humöret är det faktiskt rätt svårt att tycka om den.

 

Vi borde ju vara ett team och samarbeta och göra roliga saker tillsammans, min kropp och jag, men istället så har min kropp vänt sig emot mig och blivit en falsk vän som ger mig ständiga knivhugg i ryggen. Är det tacken för att jag försökt vara en snäll vän i sanrt 48 år?

 

Jag har gett kroppen träning och nyttig mat, den har fått besöka olika länder i Europa och den har fått vara med om det vackraste jag kan tänka mg, att föda fram två små barn. Men kroppen verkar inte ett dugg tacksam, snarare beter den sig som mobbarna i skolan. Det spelar ingen roll vad jag gör, inget duger.

 

Jag känner mig maktlös, jag har ingen aning om hur jag ska bete mig för att få min kropp att tycka om mig igen. Den behöver inte älska mig men det vore trevligt om den kunde låta bli att hata mig. Eller i alla fall hata mg så mycket.

 

Men det värsta är nog inte att kroppen hatar mig, det är nog att en del verkar tro att jag vill ha en sjuk och bråkig kropp, att jag vill ha uppmärksamhet för att jag är sjuk, eller att jag överdriver mina krämpor.

 

Jag varken vill ha en kropp som hatar mig eller vill överdriva hur dum och bråkig kroppen är och jag vill absolut inte ha uppmärksmahet för att kroppen inte kan uppföra sig som den borde. Alla som tror det skulle bara veta hur mycket jag skäms när jag välter, sölar och bär mig klantigt åt för att kroppen inte fungerar.

 

Det skulle vara mycket trevligare att kunna göra trevliga saker tillsammans med kroppen och få uppmärksamhet för att man är duktig, snygg, trevlig, ja vad som helst istället för att vara ett miffo som inte fungerar som en borde.